Fotbollens galna lockelse

Inlagd av Dixie Ericson Dixit måndag, april 14th, 2014

Jag har alltför länge pratat om att skriva mer på kulturdelen.com. Nu börjar jag dock om på ny kula. Alltså ”dixit et fecit”: ”han sa och gjorde det”. Minsann. Dixit kommer att handla om allt mellan himmel och jord. Kulturjournalistik är för mig en samtidskommentator, en oren och eklektisk genre med ett ärligt uppsåt: Att sondera verkligheten med hjälp av språket – och komplicera den. Att driva populismen på defensiven och helst på flykten. Kulturjournalistiken är ”en seglivad, randig och fläckig bastard” för att vördnadsfullt låna Kerstin Ekmans träffande karakteristik av romanen. Båda genrerna har dödförklarats åtskilliga gånger. 

Jag är en fotbollsfanatiker. Eller kanske snarare en fotbollsfundamentalist. Att fotboll skulle vara underhållning är en motbjudande åsikt för mig.  Jag skyr den liksom all kitsch och all trivialiserande sidounderhållning runt själva spelet. Liksom överkommenterandet. Det ansträngda uppsnackandet med sin tomgångsretorik av självklarheter och klichéer.

Att inta mat och dryck i samband med fotboll är helgerån. Jag är kort och gott omodern. Och i mitt inre härskar 50-talsidrottens etos och etik. Den som bars upp av ortodoxa ÖSK-backen Olle Sääw, mr Bandy, och ÖSK:aren för alla tider, världsbacken Orvar Bergmark: Man skulle ta segrar och förluster med jämnmod. Inte yvas, inte nedslås. Låta flickorna vänta. Ständigt arbeta på att bli bättre i sin idrott och en allt mer god sportsman. Att avstå från tobak och alkohol. Att vara skötsam och göra sina läxor. Det låter urmodigt och späkande i denna vinsmackande och pjoltigt tv-matlagande hedonistiska samtid. Där världens elitfotboll har utvecklats till en sanslöst plutokratstyrd och bitvis skum multinationell fotbollscirkus med en nattsvart baksida av fixade matcher, spelskandaler och spelartrafficking. En multinationell underhållningsindustri styrd av ett komprometterat och girigt Fifa med koloniala fasoner. En bransch som vacklar fram på randen till en finansiell och moralisk krasch.

Men jag vill ostört se spelet i min egen bubbla med skygglapparna på och njuta av finesserna och spelgenierna: en Xavi, en Ibrahimovic, en ”Prosit” Pettersson i IFK Eskilstuna, en Puskas, en Kurre Hamrin. Och tokälska fotbollens ”arbetarklasshjältar” som Klas Ingesson, Sigge ”Sluring” Parling och Stefan ”Svarre” Schwarz. Och uppröras över alla ”hälsenesparkande backtraktorer” och lyxlirare som inte tar på sig ”blåstället” när läget för laget kräver det. För att inte tala om domare med en tendens att vilja spela huvudrollen i stället för att vara spelets ödmjuka tjänare.

Mina pojkårs hjältar lever fortfarande i mig. Jag skulle kunna tråka ihjäl vilket större sällskap som helst med referenser till obskyra och episodiska matchpassager, bortglömda spelare, esoteriska taktiska reflexioner och långsökta resonemang huruvida fotbollen är ett språk med ”dubbel artikulation” precis som det mänskliga språket – eller huruvida fotbollen vetter mot det sakrala. Sådana intellektuella förlöpningar är njutningsmedel som ibland brukas av italienska intellektuella. Dessvärre har jag orsakat en och annan glasartad blick av desperat ointresse hos stackars medmänniskor.  Kanske över en helt kväll.  Må jag hamna i skärselden och tvingas lyssna till Radio Rix för evigt.

I ett anfall av stilistisk förvirring och dåligt omdöme kallade jag det stöddiga Malmö FF i en nätkrönika för ”Skånedjävlarna” för ett antal år sedan. Det renderade mig en JK-anmälan för hets mot folkgrupp och ett antal mycket osofistikerade och hotfulla mejl från MFF-supportrar så kallade Blådårar. Vad annat kan man vänta sig. Dåvarande JK Göran Lambertz friade mig men tyckte att det jag skrivit var synnerligen dumt. Detta har inte lett till att min kärlek till MFF har ökat. Tvärtom här råder en känslomässig permafrost vad mig anbelangar.

Men jag är ingen äkta supporter, ingen huligan eller ett tifo. Jag är inte sprungen ur läktartraditionen. Jag är en högerytter med den klassiska 7:an på ryggen – som tillfälligt lagt av. Därtill tvingad av det fortgående fysiska förfallet som livet tvingar på mig. Mitt högerknä hindrar mig från att lira: Att ta mig förbi vänsterbacken på utsidan med en Garrincha-fint och skära in mot kortlinjen, se mina kedjekamrater störta mot motståndarmålet – och leverera ett exakt inlägg… En riktig smörboll. Det känns i hela kroppen när det blir rätt. Kanske möter en Mossberg perfekt med pannan och det rasslar till i nätet. Ett samspel som stämmer helt –  en stor, nästan mystisk upplevelse för de inblandade lirarna.

Fotboll är himmel och helvete och hat och kärlek. På en och samma gång.  Därför också en samhällelig anakronism med sina irrationella, historiskt betingade rivaliteter, sin bombastiska nationalism, sina blinda och brutala våldsinslag – och sin ölstinna bråkighet. Men utan denna komplexa, motsägelsefulla och maskulina klangbotten, idiotiska identitetshankande och tyvärr åtföljande ociviliserade manér vore fotboll blott en rektangulär trivialitet av bollduttande. Garanterat fri från huliganer. Och lika spännande som motionsbadminton eller vd-tennis. Eller en deckare utan mord.

Våld och sex behövs som krydda för att underhållningen ska gå ner i mediesamhället. Perfekt råvara för både gammelmedier och sociala medier. Och fotbollen kräver dessutom bärs. Pengar luktar inte. Till och med justitieministern verkar vara tveksam om det finns ett samband mellan huliganvåldet och alkoholmarinerade män.

—

Dixie Ericson, frilansjournalist