Roman: Jag heter inte Miriam

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur torsdag, april 10th, 2014

Jag heter inte Miriam

Majgull Axelsson

Bromberg Bokförlag AB, 2014

458 s.

Utgiven: 2014-03

Miriam fyller 85 år på midsommarafton. Hennes barn och barnbarn samlas runt hennes säng i familjehuset i Nässjö. Huset där Miriam levt tillsammans med maken Ove sedan 1950-talet. Miriam kom till Sverige med de vita bussarna. Hon är av fin judisk familj. På hennes handled finns siffrorna från Auschwitz. Men intill siffrorna finns ett ärr som döljer ännu en dimension till hennes förflutna till och med dolt för hennes familj. Ett Z som visade för nazisterna att hon inte var jude utan rom. Att hennes namn egentligen inte alls var Miriam, utan Malika. Och det är denna sanning som objuden ramlar ut ur hennes mun när familjen står samlad till födelsedagsuppvaktning. ”Jag heter inte Miriam” säger hon och detta blir början till att Miriam bit för bit berättar hela den sanna historien för barnbarnet Camilla.

 Majgull Axelsson har skrivit en bok som är så otroligt viktig på flera sätt. Det är alltid, vid varje försök, otroligt viktigt att fortsätta försöken att förmedla till oss efterlevande hur vidrig förintelsen faktiskt var. Att försöka riva murarna och avslöja hur lägren var, att blotta svälten, slavarbetet, morden, misshandeln, trängseln på tågen, den djurlika behandlingen, omänskligheten. Vi som inte var där kommer förmodligen aldrig kunna föreställa oss på riktigt, men alla offer förtjänar att vi gång på gång på gång försöker. Majgull Axelsson skyggar inte för detaljer så ohyggliga att de nästan inte går att ta in. Malikas upplevelser och förluster känns outhärdliga och att hon överhuvudtaget klarar av att starta ett ”efter-liv” är bortom min upplevelseförmåga. Men någonting i oss människor tycks designat för att i viss mån begrava sådant i minnet och få oss att ändå sträva efter överlevnad, även om Malika/Miriam ständigt är förföljd av sina minnen, sin saknad och till stor del ryms även en skam över att hela livet ha tigit om vem hon egentligen är.

 Och det är ju den historien som är det allra intressantaste och som gör den här boken så extremt aktuell. Att i Malika/Miriam väljer att låtsats vara en judinna för att förbättra sina villkor. Detta i ett koncentrationsläger upprättat av en politisk åskådning som ämnar utrota just judar. Förklaringen är att de andra medfångarna hyser ett så stort hat mot romer att Malika får det drägligare som Miriam. Som Miriam får hon de vänner som hjälper henne att överleva. Vid flertalet tillfällen visar dessa vänner att de skulle vänt henne ryggen om hon avslöjat vem hon egentligen är.

 Efter kriget, i Sverige, är villkoren desamma. Som Miriam får hon hjälp med arbete och uppehållstillstånd: de få romer (enligt Majgull Axelsson handlar det endast om två stycken människor) som fick komma till Sverige från koncentrationslägren fick inte stanna i Sverige längre än de matats med välling till att stå på benen. Det rådde ”invandrarförbud” för romer fram till 1954. Tio år efter kristallnatten genomförs i Jönköping ett upplopp gentemot romer. Så Malika förblir Miriam. Hon gifter sig, blir välbärgad hemmafru till en tandläkare, lever sitt liv utan att andas till någon om vem hon egentligen är. Utan att berätta om de nära hon förlorat.

 Det är extra viktigt att berätta romernas historia just nu. Dels för att ingen vet vad som faktiskt hände med de flesta romer under förintelsen. Siffrorna gällande hur många som mördades är mycket osäkra. Dels för att förföljelserna och trakasserierna av romer är skrämmande aktuella. I europeiska länder har öppet romfientliga partier fått inträde i parlamenten.  I Sverige försvarar polisen rasregistrering av romer, och bakåt finns fruktansvärda brott begångna av myndigheter och befolkning gentemot denna grupp. Och att prata fördomsfullt om att en viss typ av karaktärsdrag följer med ett romskt ursprung är inte alls betraktat som lika fullkomligt politiskt inkorrekt som när dessa uttalande gäller andra grupper.

Jag är därför glad att Majgull Axelsson väljer just det här perspektivet på sin skildring av förintelsen. Att Axelsson sedan är en otroligt skicklig persontecknare och duktig på att berätta en historia är inte mycket att orda om. Det som är karaktäristiskt för henne är också viljan att göra alla karaktärer både fina och fula, både i det stora och det lilla. Hon är en skicklig stilist och har en slags filosofisk funderande hållning till mänskligheten som fenomen, något jag upplever som återkommande i alla böcker av henne jag läst. Som om hon resonerar med sig själv huruvida det mänskliga släktet i grund och botten är en ond eller god företeelse. Förintelsen är onekligen en episod i vår historia som ställer just den frågan på sin spets.

 Sen är inte allt jättebra. Jag tycker exempelvis att det är onödigt att hon låter dotterdottern och son hustrun göra korta inpass som berättare. Det hade räckt med Miriam/Malika som porträttör av de andra, deras inhopp blir så korta att det inte blir riktigt bra utan mer som ett krystat sätt att föra historien framåt. De är helt enkelt onödiga. Det är ändå till Miriam/Malikas smärtsamma historia läsaren dras, på ett oförklarligt sätt vill jag nästan frossa i Miriam/Malikas fruktansvärda upplevelser.

 Det är definitivt inte en bok du kommer må bra av. Du kommer att må dåligt. Dock förmodligen inte tillnärmelsevis så dåligt som vi borde, för även om vi vet att det har hänt är det som om sinnet vägrar att förstå det.  Men boken är ändå ett bra försök att förmedla vad som hände och vad som aldrig borde få hända igen.

Malin Nilsson, ingår i Kulturdelens redaktion