CD: Schuberts C-dur-kvintett x 3

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, februari 1st, 2014

Franz Schubert: String Quintet in C major D. 956; String Quartet “Death and the Maiden” (Supraphon/Euroton). 2 cd. Speltid: 37´51 + 53‘51.

Pavel Haas Quartet, Danjulo Ishizaka (cello)

Betyg:

–

–

–

 

Franz Schubert: Quintette à deux violoncelles D. 956 (String Quintet in C Major)  (Naïve/Naxos). Speltid: 57’00.

Quatuor Diotima, Anne Gastinel (cello)

Betyg: 

 –

–

 

Franz Schubert: String Quintet in C major D. 956 (Onyx/Naxos). Speltid: ´.

Kuss Quartet, Miklós Perényi (cello)

Betyg:

 

–

–

–

–

 

Det är inte konstigt om Franz Schuberts stora Stråkkvintett i C-dur lockar musiker och skivbolag. Vackrare musik får man leta efter, omväxlande musikantisk och djupt gripande. Det finns en risk att verket framförs med alltför stora pretentioner på överjordisk andlighet. Det hänger säkert ihop med vetskapen att detta var bland det sista Schubert skrev. Men snarare än hinsideslängtan uttrycker musiken en vilja att dröja i den jordiska skönhet som man vet snart är förbi. Här finns sorgen, smärtan och vemodet – men också livslusten och vitaliteten i scherzot och finalen.

Förra året kom inte mindre än tre nya skivor av kvintetten. Ingen är dålig, men jag har ändå inga större besvär att gradera dem.

På första plats hamnar tjeckiska Pavel Haas Quartet, förstärkt med Danjulo Ishizaka på cello. Den inspelningen har allt man kan begära: såväl den outsägliga skönheten och innerligheten som uttryckskraften och den rytmiska spänsten. Det är en tolkning som utan besvär kan utmana exempelvis Arcantokvartetten med Olivier Marron (Harmonia mundi), Voglerkvartetten med Daniel Müller-Schott (Profil) och Takácskvartetten med Ralph Kirschbaum (Hyperion). Utgåvan rymmer också Schuberts 14:e och kanske mest kända stråkkvartett, den som brukar kallas ”Döden och flickan” – och även den får ett strålande framförande som rent av är i klass med Aurynkvartettens (cpo). Att detta dubbel-album säljs till priset av en enda cd gör ju inte heller utgåvan mindre attraktiv. Det här måste vara en av förra årets absolut bästa kammarmusikutgåvor.

Franska Quatuor Diotima med cellisten Anne Gastinel svarar också för ett mycket fint framförande. Här står det musikantiska något tillbaka för det förandligade vilket också märks i de långsammare tempo-valen. Men även om adagiot töjs ut till nästan 17 minuter förlorar man sig inte i det eteriska. Snarare kanske man kan tala om en mjuk och varmt ömsint tolkning. Men även om detta knappast är ett förstaval är det ett attraktivt alternativ för den som vill ha en vacker tolkning att försjunka i.

Kanske kan man säga att tyska Kuss Quartet med Miklós Perényi haft lite otur som hamnat i detta sällskap. Jämförelser blir oundvikliga, och då kommer man trots allt ut sämst – utan att för den skull vara dåliga. Men tolkningen präglas av en viss försiktighet som gör att första satsen framstår som lite tråkig och att scherzot och finalen kommer att sakna riktig spänst. Bäst är adagiot som verkligen formas mycket vackert, men trots allt utan den intensitet som gör att man blir så gripen av Pavel Haas-kvartetten.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion