Lyrik: Och visaren står på vinter

Inlagd av Dixie Ericson Lyrik onsdag, januari 22nd, 2014

Och visaren står på vinter

Eva B Magnusson

Bokförlaget Edda. Har utkommit

Livsspannets klocka tickar sakta men obönhörligt i Eva B Magnussons poesi. I hennes nya diktsamling, den tionde, står den på vinter. Omslaget visar ett öde vinterlandskapet där två raggiga skogssilhuetter på en slätt är det enda liv som syns. Det påminner  om omslaget till diktsamlingen Faller snö som kom ut 1995. Det avbildar en akvarell av Lars Lerin där snön faller ymnigt och ett ensamt hus skymtar i snölandskapet blåton.

Det är ännu mer av natur på sparlåga över omslaget till Och visaren står på vinter. Det gäller också Eva B Magnussons diktning som blivit mer ordknapp och lakonisk än i tidigare samlingar: Nog nu, Natt igen, Lördag morgon lyder några titlar. Det känns befriande i denna ordfetmans tid att möta en fåordighet  med en uttryckskraft som rör sig och föder nya känsloeruptioner hos läsaren.

I en dokumentär om konstkritikern Ulf Lindhe talar han om måleriet som små uppfunna färgtecken för naturen och som kombineras för att locka fram en känsla. Han låter sina reflektioner om bildkonsten glida över till poesin. Som görs med ord på papper. Men resultatet blir detsamma anser Lindhe: En vidgning av medvetandet om verkligheten.

Det finns en påtaglig koppling mellan Eva B Magnussons poesi och bildkonsten.  Hon samarbetar med konstnären Eva Lidén och musikern/ljudkonstnären Eva Erbenius. I den nya samlingen finns en dikt där en målning av konstnären Sture Meijer, Modell med rött ben, har tänt den poetiska gnistan. Också musiken ger då och då en klangbotten i form av referenser till tonsättare. Som Debussy i en av de nya dikterna. I tidigare samlingar dyker namn som Bartók,  Schubert och Satie upp.

Den allra första dikten har ett oroande anslag. Idyllen får aldrig någon chans att ens antyda sin existens. Verklighetens skog är aldrig trygg. Och männens ögon – vad ser de?

”… Å hennes askgrå ansikte / hud sgrafferad / urskrapad …”

Nyckelordet är ”sgraffera” hämtat från bildkonsten.  Magnussons poesi rispar och ristar för att skapa skugga och djup. Små skrik och fragment av liv tränger fram när ordens eggar glider över livets och kroppens smärtpunkter.

Men mitt i livets saktfärdighet vilar en spänd fjäder och perspektivmarkörer där ögonblicken och årmiljoner möts.  En av diktsviterna har som  titel och slutackord tre små ord –Att en dag.

Att en dag – vadå? Denna ständiga längtan efter ett vadå? Godot? En ofullbordad att-sats som trånar efter handlingskraftiga verb – och medspelare i livet.

”Det är bitande vinter. ”Isnätter blåhimlade dagar / björkens spret och blåst som drar igenom…”

Diktjaget sitter vid sitt bord intill ett fönster… ”Lätt snö på ungrönnens grenar. / Jag kan utsikten. / Så satt mamma med cigaretten, med bitterbeten… ”

I en senare strof dyker fadern upp. Han som ”byggde sin dröm om kärlek, / vaktade, höll fast / intill den sista sjukdomen, den / utan nåd…”

Allt faller och kraschar – men livet lever sitt eget liv.  Vinden blåser vart den lyster. Minnen kommer och går utan att förklara sig.  Liksom sinnesintrycken utifrån. Vem är det som gråter? Och ”älskade älskade vem var du? / nu faller åren som regn…”

Vardagens värld levs en dag i taget. Full av tecken, åtbörder och magi, om man har Eva B Magnussons gåva:  ”flygplanet ritar ett skidspår / rakt upp i himlen…” Fåglar flyger i skogen.  Och plötsligt dyker en notis ur Nerikes Allehanda av den 11 mars 2013 upp och gör veterligt att kometen c/2011L4  sannolikt kan ses i Sverige mellan den 12 och 15 mars. Sedan dröjer det minst sex miljoner år innan den uppenbarar sig igen.

Livet från ett skrivbord  eller från en ståplats vid fönster är nära – och långt borta.  Tiden kan mätas i bläddrade tidningsblad – eller kometer.  Dagarna gryr och bleknar bort. Ålderdomen underminerar  kropp och sinne.

”De som var flickor när jag var flicka / de är så gamla,  jag gråter  / när jag ser dem,  jag tänker: / detta livet, / vad gör det med oss / vart går vi nu ”

Det yttre uttrycket reduceras allt mer i Eva B Magnussons diktning.  Eros är en mer sällsynt gäst. Döden pockar på mer uppmärksamhet.

 ”jag tänker på älskarna, och på döden och vem / som först ska komma / Skynda viskar jag / vi faller sönder”, heter det i debutsamlingen Ropet in.  Där brinner en kärlekshistoria ända till ”finale doloroso”. Smärtan har ännu inte klingat av helt men nu finns här ett självironiskt  humorblänk:

”Kommer regn studsande / knackar på hjärtat könet / Det blir en sömnlös natt / Alfresco Stuccolustro / Terazzo Betong / Jag som trodde älskarnas / tid var förbi.

Kärleken och trevande möten mellan man och kvinna är ett tvåsamt risktagande. I dikten I sommarnatten finns inget leende, inget kutter och smek i lummig grönska. Tvärtom, den utvecklas till ett rasande rondo för man, kvinna, kniv med ett skrik som punkt.

Eva B Magnussons poesi tar sig an de stora frågorna i det lilla livet, fjärran från metropolernas förströelsemani och uppblåsta all-inclusive-hedonism: döden, kärleken och sökandet efter mening i den värld vi satts i.  Där finns inga religiösa trösttoner. Och hon glömmer inte kroppen. Vårt kött och alla dess utsöndringar och utdunstningar som med åren grinar alltmer illa åt det fysiska och psykiska förfallet och sjukdomarna. Minsann inga metaforer utan reellt lidande inskrivet i vår existens.

Hennes poesi skyggar inte för det fula – eller väntandets stagnation. Det finns ibland en hallucinatorisk skärpa i detaljerna. På sätt och vis är hennes skapande en akt av hopp.  Trots den pessimistiska grundtonen.

Vi måste se världen i vitögat och lära oss betrakta den eviga natten. Och plötsligt hjälper hon oss att se skönheten som den poet är.  Jag kan inte gå på  blöt asfalt utan att associera till några rader ur hennes debutsamling: ”Ett finstilt regn / skriver asfalten svart”.

 Och inför dikten ”I det här landet” ur den tidigare onämnda samlingen Faller snö ger jag mig på nåd och onåd:

”Snön faller som äppelblom / stillhetens rentdoftande lakan / breds över svarta jorden / I landet Sverige / står människorna tysta vid fönstren / björnarna sover / barn fångar snöflingor på tungan / de älskande vidrör hänförda / varandras händer / träden med otydd svärta tecknar  / sina vinterbrev”.

Dixie Ericson är frilansjournalist

Faktaruta

Diktsamlingar

2010 Rönnbärsvägen : Dikter i urval (Danielsson & Hagman)

2010 Ellips (opublicerade dikter)

2007 kropp av regn, illustratör Eva Lidén (Edition Edda)

2004 Skriv namn på en flod (Edition Edda)

2001 Som häromnatten (Edition Edda)

1998 Särskilt det röda, illustratör Eva Lidén (Bokboden)

1995 Faller snö (Studiekamraten)

1994 Den sovande flickan (Studiekamraten)

1993 Så liknar dikten livet (Ingår i Svensk bokhandel. Stockholm : Svensk bokhandel 1952-.)

1992 Ropet in (Studiekamraten)

Om Eva B Magnussons poesi

Erik Bergqvists understreckare i SvD 6 oktober 2010 Det vackraste invirat i det som smärtar mest.

Krister Gustavssons bok Vindbro (Lejd) 2010

Lennart Sjögren förord i Rönnbärsvägen : Dikter i urval 

Priser

Årets länsförfattare 2010:

Motivering: ”För sitt breda, iakttagande författarskap, genomsyrat av beskhet och sötma,  av stark smärta, het glöd och stor sinnlighet – allt skrivet med den säkraste formkänsla – för poesi när den är som bäst”

Stig Carlson-priset 2005

Sten Hagliden-priset 2003