CD: Keith Jarretts solokonserter i Bregenz och München 1981
Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, december 7th, 2013
Keith Jarrett: Bregenz; München (ECM/Naxos). 3 cd. Speltid: 49´42 + 47’46 + 52’57.
Keith Jarrett (piano)
Betyg:
År 1975 gav Keith Jarrett en stor, improviserad solokonsert i Köln – och resten är historia. 1900-talet hade fått ett svar på 1800-talets Franz Liszt, och Kölnkonserten har blivit mer eller mindre kult – även om jag anser att flera av Jarretts senare konserter är musikaliskt bättre, som t.ex. Osaka/Tokyo, New York (Carnegie Hall) och Rio. Sex år efter Köln var han tillbaka i Tyskland för nya stora soloaftnar i Bregenz och München. Nu har ECM plockat fram banden från dessa och gett ut en trippel-cd. Mitt första intryck var en viss besvikelse, men förnyad lyssning har gjort mig mer positiv. Trots att konserterna hölls med bara fem dagars mellanrum (28 maj och 2 juni) skiljer de sig en hel del. I Bregenz möter vi modernisten Jarrett som går loss på flygeln med envetna, hamrande rytmer; München har snarare lockat fram den mjukt romantiske melodikern – även om han även här experimenterar, till exempel med spel direkt på strängarna. Det finns en sida hos Jarrett, speciellt under denna tid, som är svår att tänka sig utan avantgardistiska föregångare som David Tudor och Karl-Erik Welin. Samtidigt är det omöjligt att tänka sig Jarrett attackera ett piano med motorsåg; han tycks ju älska detta instrument mer är något annat.
Precis som på Kölnkonserten kan Jarrett här i Bregenz och München fastna i en rytm eller melodi och få svårt att ta sig vidare. Och då hjälper det inte hur mycket han än stönar och bankar. Ibland får jag faktiskt intrycket att ju mer inspirationen tryter, desto mer stönar han. Det kan man ju i och för sig förstå, men det gör trots allt inte saken bättre. Samtidigt får man ta dessa stora improvisationskonserter för vad de är: ett slags skapande processer där man som lyssnare får privilegiet att vara delaktig. Och visst imponerar Jarrett även här med sin oerhörda musikaliska bredd, virtuositet och känslighet. Men den där magin som han alstrar i sina bästa stunder har trots allt lite svårare att infinna sig, i alla fall på skiva så här 30 år senare.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
