Teater: Sigyn Drakdräparen

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen onsdag, oktober 30th, 2013

Balladen om Sigyn Drakdräparen
Teatervalvet
Plats: Teaterladan samt omgivningar, Wadköping

Manus: Henrietta Helldin, Regi: Anna Nyman med ensemble, Kostym & scenografi: Johanna Oranen, Musik:  Andreas Svensson, Sångtexter: Per Forsell

Sigyn: Henrietta Helldin, Sigvard: Olle Ohlsson, Kung Roland: Ronny Pettersson, Riddar Eskil: Erik Särner, Astrid: Johanna Oranen, Eskil: Alfred Grönkvist
—
Det ska i rättvisans namn sägas på en gång, att för min medföljande 9-åring är Balladen om Sigyn Drakdräparen något av det bästa som kommit mänskligheten till godo sedan glassen. Och möjligen lösgodiset. För mig som vuxen, och förälder, dyker det ganska omgående upp ett frågetecken, och dessutom ett ganska stort sådant: varför väljer man att BÅDE utmana och förstärka könsstereotyper och fördomar i en och samma pjäs?

Historien är denna: prinsessan Sigyn förväntas brodera, dansa och gifta sig med Riddar Erland medan hennes bror Sigvard å sin sida förväntas vara manlig och dräpa den drake som plågar folket. Inget av de två syskonen vill göra vad som förväntas av dem, Sigyn är en modig tjej som hellre vill vara den som dödar draken, medan Sigvard hellre provar ut vackra halsdukar. Det jag reagerar på är hur Sigvard gestaltas. Medan en modig tjej inte på något vis har gjorts udda, så väljer man att porträttera en ung man som inte vill slåss som en superfjolla. Vill ni få en bild av det hela så kan ni tänka er Jonas Gardell. Som parodierar sagda fjolla.

Jag har inget som helst problem med fjollor, och jag formligen älskar Jonas Gardell, men varför ska en ”pojke” som inte vill dra ut i strid (slåss) göras så udda att min son när vi går hem refererar till honom som ”fjant”? Likaväl som små tjejer måste få veta att det är de själva som ska bestämma vem de är och vad de ska göra, så måste även pojkar få veta att de kan bryta normen utan att ta hoppsa-steg.

Nu till något positivt: upplägget med att låta publiken delta i jakten på den tillfånga tagna prinsen och lära sig besvärja de osaliga, demonliknande Golerna ute på Wadköpings mörka gator är något som får det att pirra i magen på barn, och säkert också på en och annan vuxen.

Men här kommer jag återigen med ett ”å andra sidan”; medan det onekligen är mer spännande att se Golerna zombieaktigt släpa sig fram över Wadköpings torg en mörk höstkväll än en ljus sommarkväll, så är det mörkt i september också, men mindre risk för skitväder än i oktobers sista suck. Det är förvisso inte Teatervalvets fel att vi bor så långt från stan att vi inte kunde svida om för att parera regnet som drabbade Örebro under måndagskvällen, men regnvädret låg bokstavligen som en blöt filt över utomhusdelen av pjäsen.

Men som sagt, väder och fjollan Sigvard lagda åt sidan: upplägget för Balladen om Sigyn Drakdräparen är roligt och för den yngre delen av publiken som med liv och lust levde sig in i besvärjande ramsor väldigt spännande. Min son vakar med sitt liv som insatts över den magiska sten han fick av trollkarlen, alla barn får en, och repliken ”De äter upp ens ansikte medan man lever” (om Golerna) satt som fastlimmad med superlim på vägen hem.

Sagan slutar som sagor gör, och det kanske passar sig att avsluta med ett citat av C.K. Chesterton: ”Sagor lär inte barn att drakar finns, det vet de redan. Sagor lär barn att drakar kan bli dödade.”

—

Camilla Johansson