Roman: Att ha och inte ha
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 24th, 2013Att ha och inte ha
Ernest Hemingway
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll, 240 sid, Ute nu
– – –
Harry Morgan, en gång polis och hederlig medborgare, lever numera på att smuggla sprit mellan Florida och Kuba. Men då ett uppdrag gått fel och han gått miste om en stor summa pengar börjar han desperat smuggla människor, illegala invandrare in i Florida. Det hela eskalerar då han får i uppdrag att ”eskortera” ett gäng kubanska revolutionärer till Kuba; män som just begått ett bankrån på amerikansk mark.
Att ha och inte ha är förmodligen Hem´s allra mest hårdkokta verk, och det säger inte lite. Till sin handling är det en thriller av den gamla skolan. Öppningskapitlet där vi följer den handlingskraftige Harry och hur han bevittnar en drive-by shooting från restaurangen han sitter på är något av det stilsäkraste och mest spännande man kan läsa. Hemingway hade verkligen gåvan att i korta, mycket komprimerade scener återge spektakulära skeenden på ett helt sakligt sätt. Samtidigt som han gör det till något konstnärligt upphöjt. En härjad man med ett pumphagelgevär i händerna, vattnet som slår mot skrovet, solnedgången i horisonten: det är en mycket filmisk historia Hemingway berättar. Så har ju boken också filmatiserats tre gånger. Den mest kända versionen från 1944 med Humphrey Bogart och Lauren Bacall.
”Att ha och inte ha räknas som ett av nobelpristagarens allra främsta mästerverk” står det på baksidan av boken. Det är en överdrift. Romanen brukar snarare anses vara ett av författarens mindre verk. Och trots att jag är verkligt förtjust i bokens inledning och karga stil tappar den sedan både i intensitet och berättarteknik. Detta främst för att Hemingway valt att i sann modernistisk anda skifta mellan förstapersons- och tredjepersonsperspektiv och dessutom valt att historien ska berättas ur de olika karaktärernas perspektiv. Istället för att berättelsen fördjupas och görs mångfacetterad (vilket man får tro var författarens avsedda effekt) blir det spretigt, till och med schizofrent. Särskilt i de kapitel där han likt en James Joyce låter sida upp och sida ner fyllas av karaktärernas tankar i stream of consiousness-stil. Boken är något av ett konstnärligt- och berättarmässigt experiment, och som sådant betraktat inte särskilt lyckat. Om man sedan läser om bokens tillkomst står det att läsa att boken är ett sammanfogande av två tidigare publicerade noveller författaren skrev samt senare nyskrivet material. Då blir romanens (inkonsekventa) form genast lättförståelig.
Inget mästerverk alltså. Men nog är det en underhållande bok. I sina bästa stunder är den rent av hårresande spännande. Den till författaren ännu inte initierade läsaren bör nog börja med Och solen har sin gång eller Farväl till vapnen. För den som redan läst ”de stora” romanerna är Att ha och inte ha däremot ett utmärkt alternativ.
– – –
Erik Göthlin – filmvetare och frilansskribent
Hur kan du ha missat den oförblommade rasismen, sida upp och sida ner, och som är oerhört problematisk i denna bok. ”Negrer”, ”Kineser” och ”Latinos” är alla grovt stereotypt gestaltade förutom de ”vita” som alla beskrivs som personligheter, som driftiga och mångbottnade individer. Nu har jag bara läst en äldre översättning av denna bok, men ändå.
Hemingways användning av stereotyper, nidbilder och ren rasism är medverkande i flera böcker i författarens oeuvre. Till exempel har ”Och solen har sin gång” flertalet antisemitiska formuleringar. Trots det är givetvis Hemingways böcker klassiker. Och precis som andra klassiska verk,skrivna för sisådär femtio till hundra år sedan, finns rasism i böckerna. Om det sedan är för att författarna var fullblodsrasister, ”barn av sin tid” eller av annan förklaring skrev rasistiska verk är en större diskussion.
Just de rasistiska beskrivningarna i Hem’s verk tas också upp i efterorden till Bakhålls nyutgåvor (och nyöversättningar), vill jag minnas. Men visst, jag kanske borde nämnt detta i min recension. Å andra sidan kan jag tycka att det är omöjligt att göra så vid varje recension av en klassiker. Det här är ju knappast ett problem förbehållet Hemingway.