Konsert: Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg
Konserter, Recension söndag, oktober 6th, 2013Lena Willemark, Jonas Knutsson och Mats Öberg
East West Sushi Bar & Grill, Örebro den 5 oktober 2013
Betyg:
Foto: Agneta Wistrand Rosendal
För nästan jämnt nitton år sedan, den 21 oktober 1994, gästades jazzklubben I Örebro av Elise Einarsdotter Kvintett med Lena Willemark. Det blev en härlig tillställning, där inte minst Willemarks duetter med saxofonisten Jonas Knutsson var en fröjd att höra. Igår lördag kunde man åter höra de två – men denna gång på East West Sushi Bar och tillsammans med keyboardspelaren Mats Öberg. Kanske kan man kalla kvällen för en folkmusikalisk jam session eller jazzigt buskspel. Folkmusiken utgör trions grund, men även om ett stycke börjar traditionellt vet man aldrig vart det tar vägen när inspirationens och improvisationens ande tar över. Men på något sätt hittar man alltid tillbaka till ursprunget efter utflykterna.
Lena Willemark är med sin sång och sin fiol en traditionsbärare med tydlig dragning till världsmusik och jazz. Det händer också att hon gästspelar inom den klassiska musiken som när Karin Rehnqvist i Puksånger – lockrop kräver en kulande kvinna. Om Willemark kommit från folkmusiken till jazzen har jag fått intrycket att Knutsson kommit till folkmusiken från jazzen. Men viktigast är förstås att de mötts och skapat ett eget uttryck – som här också tydligt färgas av keyboardisten Mats Öberg (även känd som ”Mannen som spelat med Frank Zappa”).
Konserten börjar lugnt och lite sött med en hyllning till Siljan. Men redan i andra numret hettar det till, och så får vi en kväll som varvar finstämd ballad och fullt ös. Det är vackert och lekfullt och rytmiskt intensivt. Här bjuds både halling och polska, Beatles och Taube och älvdalsmål – och dessutom massor av ogrumlad spelglädje och naturlig publikkontakt. Willemark och Knutsson låter fiol- och saxofonstämmorna lagras över varandra för att sedan glida isär och mötas på nytt – gärna med ekoeffekter. Ibland är saxofonen boppigt struttande och fiolen rytmiskt hackande, ibland är de melodiskt sjungande eller drillande och kvillrande. Jag kan tänka mig att Knutsson bland sina läromästare räknar skogens fåglar (och varför inte Don Byron). Allra bäst blir det när hela trion tycks drabbas av flow och bara kör.
Foto: Agneta Wistrand Rosendal
En riktig höjdpunkt är kvällens grönländska bidrag. Willemark skäller som en säl och ropar som en havsfågel och drar med sig de andra i en suveränt suggestiv schamanistisk besvärjelse för att driva dimman från havet. Underbart är också slutnumret. Precis när man tror att trion kroknat och ska sätt punkt exploderar Öberg i ett musikaliskt ”nu jävlar”, och så accelererar allt i en formidabel frifräsarfinal där gnistorna yr. Efteråt får vi varva ner med ”Min älskling, du är som en ros” som ett personligt färgat extranummer.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
