Europeiska kyrkogårdar: Brompton Cemetery
Krönika söndag, augusti 18th, 2013Storbritannien vet att uppskatta mystik. Den trivs här i skydd av murgröna och dimma. London sägs vara en av de mest hemsökta städerna i världen. Våldsamma händelser eller berättelser som den om Spring Heeled Jack, det hemsökta huset Berkely Square nr. 50, Jack the Ripper och barberaren Sweeney Todd på Fleet Street har alla London som hemvist. Här finns också ”The Magnificent Seven”, sju kyrkogårdar som alla grundades i mitten av 1800-talet av privata företag för att hantera den hälsofarliga trängseln på innerstadens begravningsplatser. De sju nya kyrkogårdarna bildade från början en cirkel runt staden. I takt med att London vuxit och omfamnat det som en gång tycktes avlägset har flera av kyrkogårdarna fått ett centralare läge. Denna grupp kyrkogårdar döptes av arkitekturhistorikern Hugh Meller till ”The Magnificent Seven” efter westernfilmen med samma namn (7 vågade livet).
När det gäller Brompton Cemetery är kopplingen till westernfilmer förbluffande nog inte helt och hållet avlägsen. Ett mycket karakteristiskt drag hos den här kyrkogården är nämligen det höga, blekgula gräset som för tankarna till fjärran stäpper under stekande sol. När jag först ser ut över det vajande gräshavet tycker jag att Brompton Cemetery är en ganska tom kyrkogård. Ända tills jag lägger märke till gravstenarna som tittar upp en aning över de gula stråna. Det stillsamt susande gräset når mig ibland upp till bröstkorgen och döljer väldigt mycket mer än vad man först tror. Stenarna står ute i gräset och lurar som djur på en savann. En skylt varnar mig för att våga mig ut till dem på grund av ostadiga valv och luftfickor i marken.
De 39 hektaren, från början marknadsträdgårdar, köptes från Lord Kensington och 1840 öppnades West of London and Westminister Cemetery i Royal Borough of Kensington and Chelsea i sydvästra London. Efterhand byttes namnet till Brompton Cemetery. Kyrkogården ger inte intryck av att vara oöverblickbart stor eller till bristningsgränsen fullpackad. Men obegripligt nog finns grovt räknat 205 000 döda begravda här och 35 000 monument. Kanske är det gräset som ger platsen en ödslig och mer välordnad ton. Brompton Cemetery verkar genomsyras av just mötet eller kampen mellan symmetri och tumult, det ansade och det vildvuxna, det tydliga och det planlösa.
Om man kommer den norra ingången står man i ena änden av en spikrak, asfalterad väg kantad av lummiga träd och gravmonument i jämna rader. I andra änden av allén skymtar det runda kapellet fram, byggt i samma honungsgyllene sten som staden Bath. Även om förvildade och intressanta delar av kyrkogården skymtar fram mellan raderna av träd och gravar följer jag som en självklarhet vägen mot centrum. Så småningom tunnas träden ut och monumenten blir högre och ståtligare. Stenpelare tar trädens plats på bägge sidor av vägen innan de ger sig iväg åt varsitt håll och slår en ring runt en står öppen rund yta med allén i ena änden och kapellet i den motsatta. Kolonnernas inramning tillsammans med det kupolkrönta kapellet för tankarna till St Peterskyrkan i Rom. Brompton Cemetery ritades av Benjamin Baud och influerades av dennes långa samarbete med den kungliga arkitekten Sir Jeffry Wyatville. På grund av tvister och brist på tid och pengar kunde Bauds vision för Brompton Cemetery aldrig fullbordas. Men enligt hans idé fungerar platsen ändå som en slags luftkatedral, öppen mot skyn. Här finns samma känsla av litenhet och vördnad. Hundratals höga kors och statyer får det runda, platta utrymmet att likna en stenskog, taggig och grå mot himlen. Stenänglarna står ofta med ena armen lyft, pekande mot något däruppe. Alla monument är vända mot cirkelns mitt och alla änglar pekar åt samma håll. Att stå i mitten känns lite som att stå på en scen omringad av publik. Stenens uppmärksamhet ger ett koncentrerat och högtidligt intryck. Som att gravarna är mitt uppe i ett viktigt sammanträde. Breda trappor leder ner till katakomberna under cirkeln av pelare. Dessa var från början avsedda som ett billigare och mindre skrymmande alternativ till en gravsten. Katakomberna blev dock en flopp då endast ungefär 500 platser av många tusen såldes. Ekonomiskt var Brompton Cemetery en besvikelse. Kostnaden för byggnaderna rusade iväg och investerarna hade svårt att få igen sina pengar. I och med The Metropolitan Interments Act 1850 kunde staten köpa upp den kommersiella kyrkogården. Aktieägarna var lättade. Mellan 1952 och 1996 var kyrkogården stängd för nya begravningar. Idag är det The Royal Parks som rår om Brompton Cemetey, ivrigt uppbackade av Friends of Brompton Cemetery. Kyrkogården åtnjuter även skydd från English Heritage.
Den berömda engelska barnboksförfattarinnan och illustratören Beatrix Potter (1866 – 1943) är inte begravd på Brompton Cemetery men har ändå en stark koppling hit. Hon växte upp i en välbärgad familj i Kensington, inom gångavstånd från kyrkogården. Troligtvis brukade hon promenera här tillsammans med sin familj. Man har nämligen lagt märke till att namnen på många av hennes fantasifulla karaktärer är hämtade från gravstenar på Brompton Cemetery. Här ligger exempelvis en Mr Nutkins begraven, ett namn Potter använt till en historia om en ekorre. Mr Brock har fått ge namn åt en grävling i gula byxor och dubbelknäppt väst. Hans ärkefiende är en räv i grön kavaj vid namn Mr Tod, också det hämtat från en gravsten. Jeremiah Fisher är namnet på en sedan länge bortgången engelsk herre men också på en (fiktiv) groda som har ett hus bredvid floden och älskar att fiska i regnväder. På Brompton Cemetery finns till och med en Peter Rabbett begravd. Kanske var det just den gravstenen som gav Potter idén till sin mest kända karaktär, kaninen Peter Rabbit. En ung kanin iklädd blå jacka och med ett stort intresse för den otäcke Mr Mcgregors trädgård, även han med en namne begravd på Brompton Cemetery.
Ledaren för den brittiska suffragettrörelsen Emmeline Pankhurst (1858 – 1928) ligger begravd här. Hon är berömd för sin gärning som politisk aktivist i kampen för kvinnors rösträtt och grundande av Women’s Social and Political Union (WSPU) 1903. Denna organisation inriktade sig på ”handlingar, inte ord” och kom därför att bli ökänd. Medlemmarna krossade fönsterrutor, attackerade poliser och hungerstrejkade i striden för jämställdhet. Pankhursts arbete anses idag ha varit avgörande för den kvinnliga rösträtten i Storbritannien.
En annan intressant grav är den av den amerikanske Sioux-hövdingen Long Wolf, en veteran från Siouxkrigen som kommit till Europa för att delta i den europeiska turnén av Buffalo Bill’s Wild West Show. 1892, vid en ålder av 59 år avled han av bronkial lunginflammation. Eftersom begravning till havs begagnades vid den tiden fruktade Long Wolfs fru att hans kropp genast skulle stjälpas överbord vid en frakt hem över Atlanten. Istället fick han stanna i London och begravdes på Brompton Cemetery. Graven delade han med en 17 månader gammal flicka, också hon från Sioux-stammen. Hennes namn var White Star och man tror att hon förolyckats i och med ett fall ur sin mor armar på hästryggen. Den brittiska Elizabeth Knight spårade 105 år senare upp Long Wolfs släktingar och pläderade för att få dennes stoft återfört till hans hemland. 1997 flyttades slutligen Long Wolfs kvarlevor till Wolf Creek Cemetery, begravningsplats för Oglala Sioux-stammen i South Dakota.
Begravd på Brompton Cemetery ligger även den brittiske skådespelaren William Charles James Lewin (1847 – 1897), bättre känd under namnet William Terriss. Mest berömd är han för sina gestaltningar av klassiska hjältar och hade stor framgång i Robin Hodd och Rebecca. Han mördades en decemberkväll 1897 då han var på väg in i Adelphi Theatre för att förbereda kvällens uppsättning av Secret Service. Hans mördare Richard Archer Prince var en ung skådespelare som genom åren måst kämpa för att hitta arbete och med tiden blivit allt mer alkoholiserad och mentalt instabil. Terriss hade ofta hjälpt honom med roller och små summor pengar. Mot slutet av 1897 fanns det ingen som längre ville anställa Prince och den 13e december blev han med våld utkastad från Vaudeville Theatre. Kvällen därpå sågs han gräla med Terriss i dennes loge på Adelphi Theatre. När den alltmer desperate Prince den 16e december sökte bidrag hos the Actor’s Benevolent Fund fick han avslag. Han korsade gatan och ställde sig att vänta på Terriss utanför dennes ingång till Adelphi Theatre. När Terriss kom knivhögg Prince honom till döds. I Londonpressen gjorde mordet sensation. Prince förklarades skyldig men psykiskt sjuk. Han slutade sina dagar 1936 på Broadmoor Criminal Lunatic Asylum. Inom teaterkretsar väckte domen ilska då den ansågs alltför mild. Sir Henry Irving yttrade om fallet att ”Terriss was an actor, so his murderer will not be executed.”
Enligt sägnen vilar Terriss själ inte på Brompton Cemetery. Den drar runt på Londons gator och hemsöker Adelphi Theatre och Covent Gardens tunnelbanestation. Även om spöket sågs till oftare förr är det långt ifrån bortglömt. I bland annat den engelska dokumentären Ghosts on the Underground producerad av The History Channel 2008 rapporteras att Terriss vålnad nyligen siktats och känts igen på Covent Garden tunnelbanestation.
Ett ovanligt och mytomspunnet monument på Brompton Cemetery är ett 150 år gammalt mausoleum i egyptisk stil. Det är den enda byggnaden på kyrkogården för vilken inga som helst ritningar har hittats. Det gåtfulla mausoleet utgör den sista viloplatsen för tre ogifta kvinnor om vilka mycket lite är känt; Hannah Courtoy och hennes döttrar Mary Anne och Elizabeth. Den 10 oktober 1998 skriver Reuters att författaren Howard Webster blivit intresserad av byggnaden och börjat forska i dess bakgrund. Webster har kommit till slutsatsen att mausoleet i själva verket är en tidsmaskin konstruerad av ”a maverick Victorian genius” vid namn Samuel Warner, som också uppfann en variant av torped. 1853 begravdes han på Brompton Cemetery bara ett kort stycke ifrån det mystiska monumentet.
Enligt hörsägen och skvaller på diverse hemsidor tillägnade det paranormala blev Warner mördad antingen för att förhindra att hans nya uppfinningar skulle hamna i fel händer eller med motivet att stjäla hans ritningar. Andra menar att Warner var en bluff och att hans ritningar aldrig skulle kunna fungera i praktiken. Säkert är att uppfinnaren var mitt uppe i förhandlingar med Duke of Wellington, överbefälhavare för den brittiska armén, om sina senaste ritningar för sjöminor och flygbomber då han dog under mystiska omständigheter.
I närheten ligger också hans trolige samarbetspartner, egyptologen Joseph Bonomi. Denne var en av de arkeologer och egyptologer som först dechiffrerade hieroglyfisk text från papyrusrullar funna i Konungarnas Dal, faraonernas berömda begravningsplats. Det har påståtts att något av papyrusen som avkodades kan ha behandlat ämnet tidsresor. Viktorianerna intresserade sig livligt för både fjärran kulturer och civilisationer och för det övernaturliga. Däribland spöken, seanser, vampyrer och inte minst tidsresor. Följden blev en kombination av det exotiska och det paranormala; kanske hade de forna egyptierna funnit nyckeln till tid och rum! Kanske hade de själva gett sig ut i historien…
Författaren Webster drog den slutsatsen att om Warner och Bonomi skapat en ritning till en tidsmaskin skulle det ha krävs en avsevärd summa för att bygga den. Kanske var det just Hannah Courtoy som finansierade projektet. Namnet Courtoy användes endast av den anledningen att Hannah var älskarinna till en rik affärsman vid namn John Courtoy. Efter hans död sägs hon ha blivit älskarinna till någon inom adeln. Hannah Courtoy kände Bonomi och kan även ha stött hans expeditioner till Egypten ekonomiskt. 1848 dog Hannah Courtoy men mausoleet stod inte färdigt förrän 1853. Samma år dog Warner och Bonomis gravsten restes på grund av att fyra av hans barn dött under loppet av en månad. Denna sten bär samma slags hieroglyfer som mausoleet, däribland den egyptiska dödsguden Anubis sittandes på en avbild av mausoleet. Anubis är riktad mot mausoleet, vilket somliga har tolkat som en ledtråd till mysteriet. Det påstås att Anubis placering enligt egyptisk mytologi syftar på en förlorad själ utanför tiden.
Även mausoleets utseende har lockat till spekulationer om tidsmaskiner. Det är byggt i mörk polerad granit, dekorerad med hieroglyfer. Mot toppen smalnar byggnaden av något och för tankarna till en rymdraket riktad mot himlen, redo att när som helst flyga iväg. Monumentet anknyter i sin slutenhet inte alls till de sirliga stenarna och statyerna omkring. Bredvid dem påminner det om ett massivt klippblock. Nyckeln till de stora bronsdörrarna saknas sedan länge och har inte öppnats på 120 år. Trots att det inte var tillåtet att bygga något på Brompton Cemetery utan ritningar står inga sådana att finna. Om Warner och Bonomi velat bygga något hemligt kunde de inte heller ha valt en lämpligare plats. Här kunde de ha arbetat ostörda och utan insyn. Dessutom kunde de mest underliga och extravaganta konstruktioner förklaras bort i det excentriska vimlet. En kyrkogård där rika och berömda människor begravs är också en plats som med stor sannolikhet kommer att få stå ostörd under lång tid framåt. Kanske en intressant aspekt om man vill bygga en tidsmaskin.
—
Text och bild: Tove Ekström