Roman: Hana och Joza av Květa Legátová

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, juli 16th, 2013

Hana och Joza

Květa Legátová

Översättare: Tora Hedin

Fotoillustrationer: Jiří Šebek

Aspekt. 167 sidor. Har utkommit.

 

Född 1919 tillhör Květa Legátová samma generation som Bohumil Hrabal. Men deras författarkarriärer har inte mycket gemensamt. Som ung fick Legátová en del texter framförda i den tjeckiska radion. Men sedan kom Münchenöverenskommelsen 1938, och året därpå kunde Hitler från Pragborgen förkunna Böhmen och Mähren som tyskt riksprotektorat. Och när Legátová efter den kommunistiska Pragkuppen 1948 förstod att hon inte skulle kunna skriva som hon ville – ja, då fick det vara. Hon försökte inte ens få något publicerat utan arbetade som byskollärare i Mähren. Hennes egentliga författarkarriär började därför så sent som efter kommunismens fall – och genombrottet kom först i början av 2000-talet när hon var drygt 80 år. Då var Hrabal, som allt sedan 1960-talet räknats som en av Tjeckoslovakiens främsta och mest originella prosaister, redan död. Nu är det dags för Legátová, eller Věra Hofmanová som hon egentligen hette, att introduceras för en svensk publik. Det sker med romanen Hana och Joza från 2002. För den förtroendeingivande översättningen svarar Tora Hedin, och naturligtvis är det förlaget Aspekt som står bakom utgivningen.

Romanen börjar rafflande och med hög puls. En ung kvinna, läkaren Hana, är ute på hemligt uppdrag under den nazityska ockupationen när hon plötsligt inser att hon är i omedelbar fara. Hon måste snabbt gå under jorden. En patient, Joza, blir lösningen. Han är från landet och betraktas som något av en idiot. Hanas medsammansvurna beslutar att hon ska följa honom hem och stanna där som hans hustru. Detta är upptakten till något som visar sig bli en helt annan historia.

I de mähriska bergstrakterna på gränsen mot Slovakien – som vid denna tid var en egen, men tyskberoende, republik styrd av den nationalistiske prästen Jozef Tiso – tycks inte bara kriget fjärran utan hela det moderna livet. Den urbana Hana hamnar i en gudsförgäten håla, närmast en skogig ödemark, till synes bortom all civilisation. Stugorna ligger glest och den enda samlingspunkten är en bykrog där männen super sig fulla och slåss. Hennes nya hem har lergolv, kala brädväggar och en säng med halmmadrass. Här ska hon alltså tillbringa sitt liv med den lika blyga som råstarka byfånen Joza. Hon ser sig omkring och drabbas av lika delar förtvivlan och fasa, resignation och hysteri.

För att lugna sig ber hon sin nye man att berätta en saga. Den handlar om en gåsapiga som av en slump hamnar vid ett slott. Hon träder in, hittar fina kläder och trår dansen med själve prinsen – innan det uppdagas att hon är barfota och kastas ut ur slottet. Allt hon får med sig är en grön fjäder. När hon åter står bland sina gäss och tror att allt har varit en dröm ser hon den gröna fjädern i sin hand. Som läsare anar man nog att denna saga också har något att säga om berättelsen man läser. Och visst visar den sig vara vad André Gide kallade en ”mise-en-abyme”, en kort liknelse som i koncentrat speglar hela romanhandlingen. Men i det senare fallet är det förstås snarare en prinsessa som träder in i en fattigstuga.

Oroligt väntar Hana på att den tålmodige och vänlige Joza snart ska visa sitt rätta jag. Deras gamla relation som läkare och patient har ju spelat ut sin roll och nu är hon ingenting annat är en hjälpsökande och beroende kvinna, därtill oduglig i sin nya miljö. Det är bara en tidsfråga, tänker hon, innan den brutale hemmadespoten ger sig tillkänna. Men hon tar miste. Joza är varken idiot eller hustrumisshandlare. Hans ömsinthet och omtänksamhet är inte spelad, och efter hand växer en oväntad och innerlig kärlek fram mellan de två.

För Hana väntar en lektion i ödmjukhet och tacksamhet. Hon måste ompröva sitt tidigare liv och dess värderingar i detta möte med det materiella armodet och med människor som tycks leva i en annan tid. Först ser hon mest inskränktheten, vidskepligheten, våldet, kvinnornas utsatthet. Efter hand får bilden fler dimensioner – utan att de första på något sätt förringas. Brutaliteten finns där. Men där finns också annat som kanske till och med kan ge livet ett större värde än hon anat. Sakta växer hon in i en tillvaro som hon tidigare inte vetat något om men ändå föraktat. När hon, den utbildade läkaren, blir ett slags assistent till traktens kloka gumma kan det först framstå som absurt och som den ultimata förnedringen. Men Hana tvingas erkänna att ”trollkonan” Luckas förmåga att ställa diagnos och bota sjuka faktiskt är lika imponerande som hennes förmåga att svära, domdera och dricka slivovice.

Men allt har ett slut. Efter några år dyker ryska trupper upp i skogarna. Befrielsen stundar – även om den inte gestaltar sig som man kanske tänkt sig och hoppats på. Joza dör, och Hana återvänder till staden och sjukhuset. Men det är inte lätt att anpassa sig till de gamla mönstren. Det är inte ens önskvärt. Hon har blivit en annan.

Romanen har något av sagans form, och Hanas sätt ett berätta sin historia är enkelt och rättframt, ibland nästan naivt, men med poetiska övertoner. Det händer väl också att hon kan få ett lite störande drag av antropolog när hon redogör för livet i bygden, men det mesta framstår ändå som integrerat i historien. Det övergripande mönstret är också bekant och något av en genre i sig. Man kan till exempel påminna sig Kiplings Havets hjältar där en överklasspojke spolas överbord från en lyxångare men räddas av enkla fiskare och tvingas lära sig livets realiteter och komma till insikt om arbetets och den enkla men äkta gemenskapens värde. Och visst är det en moralitet som Květa Legatová skrivit. Men det är en vacker moralitet. Hana och Joza är en berättelse om att våga ompröva sitt liv och en gripande hyllning till den kärlek som inte söker sitt.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

PS. Mise-en-abyme betyder ungefär ”kasta i djupet” och betecknade ursprungligen den lilla vapensköld som man ofta ser inskriven i en stor vapensköld. André Gide lånade begreppet, som senare utvecklats främst av litteraturvetaren Lucien Dällenbach, för att beteckna ett avsnitt i en roman som ofta i liknelsens form sammanfattar hela romanen. Som exempel kan nämnas Kafkas Processen och prästens liknelse om mannen som resultatlöst söker inträde i lagen. I Hjalmar Bergmans Clownen Jac fungerar en av clownens sketcher på samma sätt.