Roman: Fråga pappa av Jan Balabán

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, juli 11th, 2013

Fråga pappa

Jan Balabán

Översättare: Mats Larsson

Aspekt förlag. 193 sidor. Har utkommit.

 

I Emil Hakls roman Föräldrar och barn – som lika gärna hade kunnat heta Fäder och söner, om inte titeln varit upptagen – träffas en far och en son för att promenera, äta, dricka öl och enbärslikör och för att diskutera allt mellan himmel och jord. Jan Balabáns Fråga pappa är också en tjeckisk roman om föräldrar och barn. Där upphör likheterna. Hakl odlar anekdoten och ser på världens absurditet med humor och ironi som inte utesluter vemod. Och det är väl så vi ofta tänker oss den tjeckiska litteraturen och filmen. Men det finns också en annan tradition, en strängare med rötter i förreformationen, hos Jan Hus och taboriterna, hos ”bondeteologen” Petr Chelčický och den Tjeckiska brödraförsamlingen, en evangelisk tradition av allvar och arbete med moraliska frågor i centrum. Det är här vi hittar Jan Balabán, född 1961 i mähriska Ostrava och alltför tidigt död 2010. Med Fråga pappa introduceras han för svenska läsare, och boken avslutas med en intervju där poeten Petr Hruška porträtterar sin nära vän och kollega. Liksom alla Aspekts utgåvor är även denna illustrerad, men jag måste ärligen säga att bilderna denna gång knappast förhöjer intrycket. Vad beträffar Mats Larssons översättning har jag tyvärr ingen möjlighet att jämföra den med originalet, men ingenting antyder något annat än att det rör sig om en absolut tonträff.

Fråga pappa är en djupt allvarlig bok som ställer frågan vad det innebär att leva ett anständigt liv. Jan Nedoma, läkare med njurmedicin som specialitet, har just dött och efterlämnat hustrun Marta och tre vuxna barn: sönerna Hans och Emil och dottern Kateřina. För barnen har fadern alltid framstått som en rättrådig och rättskaffens person, en man som aldrig låtit sig korrumperas av den realsocialistiska regim han levt under utan verkat i enlighet med sin evangeliska tro och läkaretikens regler. Så vad ska man säga om de brev som nu börjar dyka upp, författade i vrede av faderns gamle vän Petr Wolf och fulla av anklagelser: Jan Nedoma har i själva verket gått regimens ärenden och svikit sig själv, sina medmänniskor och Gud. Är Wolf en galning eller ligger det något i vad han säger? Har fadern levt ett dubbelliv?

Även om det är en grundläggande fråga i romanen får den inte rang av intrigskapande motor. Fråga pappa är ingen intrigroman. Handlingen är minimal. Snarare formar sig boken till ett slags livsbetraktelse eller kanske rent av livsvision. ”Hur skulle man kunna leva, om man ständigt såg framför sig allt elände som man tvingas uppleva innan man dör?” frågas redan på första sidan. Den som frågar är Emil, och det är också Emil som dominerar framställningen, även om Balabán oupphörligt och liksom sömlöst växlar perspektiv mellan olika karaktärer och dessutom glider mellan tredje- och förstapersonberättande. Effekten blir emellertid inte så mycket att olika uppfattningar bryts mot varandra – även om det naturligtvis förekommer – som ett slags inre livsbrottning som man gärna uppfattar som författarens egen. Det är naturligtvis ingen slump att Balabán påbörjade romanen strax efter hans egen fars bortgång. Som något av en ödets ironi framstår det att han själv plötsligt dog samtidigt som han färdigställt texten.

De existentiella frågorna står i centrum, men de sätts i scen i ett socialt sammanhang och de får sin speciella valör av den historia som är Tjeckoslovakiens. Fadern växer upp under 1950-talets stalinism. Det var alltså ingen självklarhet att han med sin evangeliska tro skulle få studera till läkare, och trots sina obestridliga medicinska kvalifikationer var karriärvägarna stängda. Men är blotta det faktum att han alls fick bli läkare ett bevis för att han i ett eller annat avseende måste ha gått regimens ärenden och sålt sin själ – som herr Wolf påstår?

Nu kan man ju säga att hela det socialistiska Tjeckoslovakien erbjöd sina medborgare en Faust-pakt i den meningen att man kunde köpa sig ett liv i någorlunda lugn och ro bara man var anpasslig och foglig. Men var går gränsen när man verkligen säljer sin själ? Frågan dyker upp i en rad olika sammanhang genom romanen, som till exempel i historien om lektor Šrámek vars motstånd egentligen inskränker sig till att vara en så god modersmålslärare som möjligt men som ändå drivs till undergång av ett system som premierar samvetslösa hycklare och karriärister. Balabán passar också på att ge en känga åt de som idag odlar sin ostalgi, bland annat genom att falskt rosa de gamla öststaternas sjukvård genom att beskriva den som väl fungerande och lika för alla.

Mot den gamla regimens hantlangare står den kompromisslöse Petr Wolf, sträng som en gammaltestamentlig profet – men också omänsklig i sin fromma omutlighet, som får honom att självrättfärdigt döma levande och döda. I slutet har Emil en dröm där hans far står inför rätta. Målet gäller ”Folket mot Jan Nedoma”, och rättegången artar sig till en Kafka-parafras där överdomaren är frånvarande men där Emil, som agerar försvarare, ansätts av åklagaren och av det hatiska vittnet Wolf. På frågan om fadern inte en enda gång manipulerat patientlistan och gett någon företräde av andra skäl än rent medicinska har Emil naturligtvis inget svar – och det går ju faktiskt inte att fråga pappa eftersom han är död. I brist på bevis hänskjuts målet till evigheten. ”Vi ses utan tvekan igen, var så säkra på det”, säger åklagaren när hon lämnar salen. Det har hon naturligtvis rätt i, för detta är ytterst en rättegång som varje människa som vill leva ett rättskaffens liv måste hålla med sig själv. Mot moralen som kategoriskt imperativ står en mer sökande och, frestas man säga, human etik som öppnar för medkänslan och förlåtelsen – men som också kräver ständig självrannsakan för att inte glida över i bekvämlighetens opportunism.

Fråga pappa är en allt annat än insmickrande roman, men Jan Balabán vinner ändå, eller just därför, läsaren för sin sak. Han har ett allvarligt ärende: öppet och ärligt vill han diskutera det liv som är vårt, detta svåra liv som ändå ska levas så gott det går – och som ingen annan än vi själva har ansvar för.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

PS: ”Realsocialismen” var ett begrepp som myntades för att skilja den reellt existerande socialismen från den officiella propagandans.