Zigenarflickan
Essä onsdag, juli 10th, 2013
Den sexuella nöden skrev Ivar Lo Johansson om på 1930-talet. Och visst är det så – vår längtan är mycket stor. Fortfarande. Fast det är kanske en aning bättre i vår tid när flickor och pojkar kan träffas lite friare än förr och sex är en smula mer vardagligt.
Vilande danserska, 1950. Rokas första zigenarmålning.
Ändå suktas det mycket. Det går liksom aldrig över. Naken hud, kvinnokroppar, pornografi – marknaden är inte mättad än. Tvärtom kanske den har vidgats eftersom porr nu också konsumeras av tjejer. Också mannens kropp går idag att sälja. Till fler än bögarna.
Finrummet har ibland gläntat på dörren för den ofina pornografin. Ja dels har den ju inte alltid varit ofin. Redan de gamla grekerna…och så vidare. Och dels har ju inte så få nakna kvinnokroppar kunnat exponeras i finrummen, museerna och till och med i kyrkorna med hänvisningar till ett eller annat högre motiv. Man har gjort skillnad på konst och pornografi – hur nu det tricket egentligen har gått till. Man har också gjort skillnad på pornografi och erotik… Ja, var snäll och tala om för mig hur man drar gränsen där.
Uppfinningsrikedomen för att framför allt män skulle få möjlighet att se lite naken hud har varit stor. Idag kan man gå till närmsta badstrand och se obegränsad mängd nakenhet. Men förr var det inte så. Inte ens gifta par såg varandra nakna särskilt ofta. Kanske inte ens när de hade sex. Men längtan efter hud fanns där ändå. Den fick tillfredsställas på andra sätt. För den som hade möjligheterna.
Kvinnornas möjlighet att leva ut sin sexualitet är fortfarande begränsad. Men värre har det varit. Det har påverkat bägge könen till märkliga önskedrömmar och orimliga förväntningar.
Kvinnans befriade sexualitet har varit efterlängtad av både kvinnor och män men också fruktad och hatad. Något sådant rymdes inte tidigare inom samhällets ramar. Det är nätt och jämt att det gör det idag. Lockande men också farligt. Fortfarande.
Detta ämne har gett upphov till en hel genre inom konsten. Antagligen flera. Men särskilt en. Hela problematiken, i alla fall ur 1950-talets synvinkel, är perfekt gestaltad i Zigenarflickan.
Precis som Det gråtande barnet (uppfunnet av Bruno Amadio 1911-1981 med artistnamnet G. Bragolin) är alltså Zigenarflickan en hel genre. Det gråtande barnet har sina föregångare. Det har Zigenarflickan i ännu högre grad. Antalet gråtande barn är faktiskt försvinnande litet jämfört med de halvnakna exotiska kvinnor som konsten verkar vimla av. Ändå går det att urskilja just Zigenarflickan som ett särskilt motiv och det fick stort genomslag med Charles Roka. I det stora vimlet av nakna kvinnor skiljer de ändå ut sig – de sensuella zigenerskorna.
Vore det idag inte mer korrekt att beskriva dessa bilder som målningar av unga romska kvinnor? Nej, knappast. Allt är ju en dröm från början till slut. Zigenarflickan har inte mycket med verkligheten att göra. Men med längtan. Längtan efter något annat än den grå vardagen, efter det exotiska, efter frihet, efter sex.
Självporträtt 1943
Charles Roka (1912-1999) var född i Ungern som Karoly Roka men hamnade 1935 i Norge där han stannade. Han var en habil målare utbildad på konstakademin i Budapest. Trots att han tydligen hade smak för Rivieran och ett kontinentalt jetset-liv så blev han kvar i den mellanstora staden Baerum i Norge hela sitt liv.
1950 målade han den första Zigenarflickan. Den mycket långa raden målningar som följde är egentligen upprepningar och variationer av denna första målning. Hur många det blev är det ingen som vet. Men om man adderar reproduktionerna och efterapningarna pratar vi i alla fall om storindustriell skala.
Det är en av anledningarna till att hans konst är intressant. Den var mycket spridd. Det är den fortfarande. Hans målningar är en del av vår kultur. En ofta förbisedd och till och med förnekad del.
Kulturetablissemanget ville inte veta av honom under hans storhetstid. Så är det nog fortfarande. Klassgränserna är starka inom konsten. En konstnär som går hem i arbetarklassen har mycket svårt att slå igenom i den kulturellt intresserade medelklassen. Detta är så starkt förankrat att man nästan kan misstänka att det är en av konstens funktioner.
Charles Rokas konst stämplades som kitsch av kulturetablissemanget. Det är en stämpel som inte går att tvätta bort i första taget. 
Det beror bland annat på att kitsch inte har någon entydig definition. Det är ett subjektivt värderande begrepp, svårt att komma åt och att argumentera emot. Det är besläktat med svenskans hötorgskonst och norskans fiduskonst. Så här skrev Tone Lyngstad Nyaas i en längre essä om Rokas konst:
”Begreppet fidus är besläktat med kitsch på så sätt att bägge orden har använts som mycket negativa adjektiv. Kitsch uppstod bland konstnärer och konsthandlare i München omkring 1860. Ordets etymologiska upprinnelse kan ha sin rot i det tyska uttrycket ’Etwas verkitschen’ (att göra något billigt). Sedan kitsch fördes in i det europeiska språkbruket har det använts som ett värdeladdat begrepp. Det har uppstått som en följd av en kulturs behov av att rensa konsten från folklig och vulgär bildretorik. Det diskriminerande begreppet har i stor utsträckning blivit riktat mot bildformuleringar som inte klarat modernismens krav på ständig förnyelse och gränsöverskridanden.”
Upphovet till Charles Rokas första zigenarmålning sägs vara ett möte i Marseille dit Roka och hans vän Jallagosh kom från Monaco i början på 1930-talet. Så här skrev Lyngstad Nyaas:
”Efter en period med häftigt spel hade de endast en kamera och två tågbiljetter till Marseille. På hamnstadens bakgator mötte Roka en prostituerad zigenarflicka. Den vackra kvinnan kom att göra ett outplånligt intryck på målaren som bad att få ta ett fotografi. Men då priset för att föreviga skönheten blev för högt, var alternativet att måla en skiss av henne.”
Senare kom Roka att använda en rad olika levande modeller och också förlagor ur tidskrifter som Playboy och Cocktail. Men hela tiden eftersträvade han att återskapa denna första ”äkta” zigenerska. Med små variationer är det som om han målar samma kvinna om och om igen. Samma mörka hår, samma sugande blick, samma yppiga bröst, samma röda kjol. Under tiden åldras han, men inte hon – hon är ju ändå ett slags dröm.
Charles Roka fick stora framgångar med sin zigenarflicka. Även om han inte fick erkännande i kulturella kretsar så sålde han bra. Han var också mycket produktiv. Och i hans stora produktion fanns det mer. Parallellt med de sensuella mörklockiga zigenerskorna målade han andra mer eller mindre nakna kvinnor. Men också hundar och glada barn. Han, och hans agent, hade ett säkert öga för publiksmaken och vad som kunde sälja. En strid ström av målningar blev det fram till 1980. Då kunde han inte arbeta längre på grund av sjukdom.
Barn av Charles Roka
Hans tidiga produktion är inte så publikfriande. Fast riktigt i takt med tidens högkulturella mode tycks han aldrig ha varit. Hans trettiotalsmålningar är i symbolistisk anda, alltså ungefär 50 år efter sin tid, men ändå personliga. När man ser dem blir kopplingen mellan Roka och den kontroversielle norske konstnären Odd Nerdrum mer begriplig. Ja Nerdrum skulle mycket väl kunna ha blivit direkt inspirerad av en målning som Mann med dödingehode från 1938.
Annars är det kitsch som förenar Roka och Nerdrum. Roka blev ofta utskälld som en kulturens dödgrävare och en kitschkonstnär. När han efter sin död upprättades med en stor utställning på det välrenommerade museet Haugar Vestfold Kunstmuseum 2003, så fick han ändå en liten eftersläng av sitt dåliga rykte i och med att utställningen fick undertiteln Kitschprinsen.
Också Odd Nerdrum har blivit anklagad för att producera kitsch. Och även om Nerdrum är udda på många sätt har han insett att hans konst inte riktigt passar in i den gängse samtiden. Alltså har han tagit tjuren vid hornen och bejakat benämningen kitsch. Roka känner han väl till. Så här skrev han i boken Hva er Kitsch? (2000):
Zigenerska av William Arthur Breakspeare
”Många år senare, i slutet av 1970-talet, bad NRK mig att jämföra några målningar som jag själv valt. Jag valde en nakenakt av min farmors kusin, den modernistiske målaren Jean Heberg från Nationalgalleriets samlingar, och placerade en av Rokas zigenarflickor bredvid den. För mig var skillnaden slående. Rokas bild var mer levande, den hade mer hud.”
Zigenerska av Anton Kaulbach
Nerdrum konstaterar att kitsch tar människors känslor på allvar medan modernistisk konst strävar efter att bortse från humana kvaliteter. Därför landar han i ett försvar för kitsch i motsats till (modernistisk) konst:
”Kitsch handlar om eviga mänskliga frågor, det patetiska, i vilken form det än tar, om det som vi kallar ”det humana”. Kitschens uppgift är att skapa ett allvar i livet, helst så bra att den får skratten att tystna. Kitsch tjänar livet och söker därför individen, till skillnad från konstens ironi och lidelsefrihet.”
Charles Rokas måleri skiljer sig dock mycket från Nerdrums. Roka är mer spontan och livlig – expressiv om man så vill.
Bakgrunderna till hans zigenarflickor utgörs ofta av abstrakta kaskader av färg. Kanske gestaltar de ett intensivt och överhettat känsloläge som hänger ihop med motivets erotiska innehåll.
Zigenerska av Egron Lundgren
En del av Rokas framgång hänger antagligen ihop med att han var en duktig, och snabb, målare. Men den viktigaste nyckeln är sannolikt något annat. Det var just här i Norden som hans målningar fick framgång. Zigenarflickan är ett mycket nordiskt motiv. Det lever i kraft av sin exotism och sina löften om något annat än vad den gråa nordiska vardagen kan erbjuda. Charles Roka var långt ifrån först med detta motiv men det var i hans version som det fick sin definitiva form.
Zigenarflicka av Renoir.
Redan under renässansen fanns det zigenarflickor i konsten. På 1600-talet gjorde Frans Hals en känd målning med detta motiv liksom senare Jean Pierre Auguste Renoir. Förutom dessa kändare konstnärer finns det en strid ström av mindre kända målare av zigenerskor. Till exempel Egron Lundgren, William Arthur Breakspeare, Anton Kaulbach och Curt Taarnvang.
Har också Zigenarflickan till slut åldrats? Ja det har hon nog. Som uppriktigt motiv ligger hon inte längre bra i tiden. Ändå kan man stöta på henne på innekaféer och i exklusiva inredningsmagasin. Nyckelorden här är antagligen ironi och retro. Man tar henne inte på allvar längre. Det är i sig ironiskt. I en tid där Charles Roka skulle kunna omvärderas och moralistiska aspekter på hans ”kitschmåleri” äntligen sållas bort, är det ändå omöjligt. Det finns tecken på att traditionellt habilt måleri får större uppskattning igen. Men Roka verkar inte kunna hänga med på en sådan trend. Det beror naturligtvis på att hans målningar har ett påfallande sexistiskt inslag. Men också att de utgör en mycket stark klassmarkering. Sådant rår man inte på i första taget.
Zigenerska av Curt Taarnvang
PS. Hud blir inte omodernt. Längtan och suktan består. Men den måste naturligtvis tyglas och ges kulturellt acceptabla ramar. I den mån Charles Rokas zigenarflickor har kvar sin starka laddning så är det inget som vi pratar om.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
Alla bilder, utom där annat angetts, är målningar av Charles Roka
När jag var liten så köpte en morbror till mig en tavla av Roka (tryck) motivet var en Zigenarflicka. Till allas fasa så hängde han den över soffan i vardagsrummet. Lördagskvällarna kunde bli långtråkiga och sena för en lite tjej då mor och far, moster och morbror satt i köket och pratade. Jag kröp upp i soffan och låg och tittade på denna fasans tavla. Jag tyckte om färgerna och på något sätt förstod jag varför morbror tyckte om den.
Många år senare når morbror hade blivit gammal och jag visste att han inte hade långt kvar i livet så tänkte jag på honom och tavlan. tanken ville inte lämna mig En dag ringer min syster och säger att morbror har somnat. Jag ringer upp min kusin för att bleklaga sorgen men jag vill också berätta att jag har tänkt så på tavlan. Vill du ha den frågar han …. Ja jag kan ju köpa den. Nej vi skulle ändå lämna den till loppis, säger han Efter en stund kommer han med tavlan. Tavlan som jag så väl känner igen. Tycker du den är fin frågar han. Jag vet inte svarar jag, det är något med den, den har ett värde. som är svårt att ta på. När jag senare satt och tittade på den så kändes det så rätt att jag hade den här hos mig. Det var som om min morbror ville ha det så. Han visste att det nog bara skulle vara jag som skulle ta hand om den. I dag har jag använt mig utav den i skolan. ( Jag är bildlärare på Brogårdsgymnasiet i Kristinehamn). Jag har visat upp den för eleverna och berättat om morbror och hans kärlek till tavlan. Jag har berättat att på torget stod dessa tavlor i rader tillsammans med tavlor med motiv av norrläska älvar, fjäll och älgar i motljus. I dag kan man få upp emot 20- 30 000 för en äkta Roka, Det finns ett Rokamuseum i Norge.
Med vänlig hälsning Maud Sandström
Skillnaden mellan pornografi och erotik är den att när drivkraften till verken är pengar och/eller makt så är det pornografi. När drivkraften består av kärlek och att de medverkande tycker om sin roll och gärna gör det gratis, då är det erotik. Det syns så väl om en är medveten om den skillnaden.
Sex är inget som en ”har”, knulla är ett verb. ”To have sex” är lömsk puritanpropaganda. Avstå från att föra det vidare. Tack.
Tack Maud för din fina berättelse. Något Rokamuseum har jag tyvärr inte kunnat finna. Kanske tänker du på den utställning som gjordes på Haugar Vestfold Kunstmuseum i Norge 2003. Från den utställningen finns en fin katalog fortfarande till salu.
Från Wikipedia:
According to Walter Benjamin, kitsch is, unlike art, a utilitarian object lacking all critical distance between object and observer; it ”offers instantaneous emotional gratification without intellectual effort, without the requirement of distance, without sublimation”.
Själv skulle jag vilja lägga till ”spekulativ” – konst som är gjord främst för att den ska va lätt att massproduceras sälja. Och med en sån definition har man väl tagit ställning för att kitsch är ”dåligt”.
I ”De underbara åren” (1977) skriver Reiner Kunze ungefär att: pornografi blir det när människor finns med bara därför att könsorganen måste sitta på något.
Om du vill se en originalmålning av Charles Roka så kan du gå till Restaurang Vurma på Birger Jarlsgatan 36 i Stockholm.
Hejsan!
Finns det någon som vet om Rokas tavla ”Vilande danserska” befinner sig nu?
Jag har den tavlan men jag vet ej om den är äkta.
Men hur mycket är de värda?
En originalmålning av Charles Roka med hans typiska motiv – Zigenarflicka, kan kosta mellan 4000-9000 kr idag. Se upp, det mesta är reproduktioner. Det finns också en del förfalskningar i omlopp.
Helena jag har det tavla vilande danserska jag vet inte är det ekta hyr vet att det är ektä
Jag har den tavlan.hur vet man om den är äkta
Helena och Carina. För det första målade Charles Roka många olika målningar med ”zigenarflickor”. Det finns liknande målningar som andra har gjort och de är oftast inte lika mycket värda. Det finns också förfalskningar, för det mesta rätt klumpigt gjorda, och de är i stort sett värdelösa.
Ett flertal av Rokas målningar finns som reproduktioner. De är alltså inte äkta i den meningen att de inte är originalmålningar. Man känner igen en reproduktion på att ytan oftast är helt slät och om man tittar riktigt nära så ser man att bilden uppdelad i små prickar, rasterpunkter.