Krim: Blindbock

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juli 1st, 2013

Blindbock

Arne Dahl (pseudonym för Jan Arnald)

Bonniers, 506 sidor, Utkommen

– – –

Med Blindbock har Arne Dahl hunnit till den tredje delen i sin planerade kvartett om Opcop-gruppen, som bildats för att bekämpa internationell brottslighet. De tidigare delarna är Viskleken (2011) och Hela havet stormar (2012). Alla delar kan läsas fristående, men det finns en stor vinst i att läsa dem i ordning. Helst ska man också ha läst hans tidigare böcker om A-gruppen (1998-2007), en enhet inom Stockholmspolisen, för att känna igen personerna och förstå deras handlande, anser jag. Det tillför läsningen något extra, eftersom handlingen bygger på gruppens inbördes relationer och deras olika specialiteter. De är intelligenta, hårdföra, empatiska och komplexa.

Som vanligt i Dahls kriminalromaner är det flera handlingar som löper parallellt och som slutligen bildar en gemensam väv. Hur han bär sig åt är svårt att säga, men det är ett oerhört skickligt skrivande som binder samman olika samhälleliga problem till en enda bild, där de onda makterna samarbetar över sina gränser. Jag kan inte se annat än att det behövs en oerhörd bakgrundsforskning för att få inblick i maktens korridorer och i skuggsidan av verkligheten, eller också är det bara fantasi från början till slut. Snyggt är det i vilket fall som helst, och mycket spännande, och det skapar en känsla av paranoia – är det så här det går till? Jag kommer från och med nu alltid tänka på det när jag möter de romska tiggarna på stadens gator. Att jag dessutom nyligen läst Marcoeffekten (2013) av Jussi Adler-Olsen, som även den handlar om människohandel och tiggeri, gör inte saken bättre. Här kan man se en tydlig parallell till dagens verklighet.

Blindbock utspelar sig till största delen i sommarheta Amsterdam och Haag, där gruppen under ledning av Paul Hjelm övervakar en liga som organiserar en mycket brutal människohandel. Samtidigt får läsaren följa ett forskarteam som arbetar med att ta fram förnybar energi vad gäller bilar, vilket dramatiskt kommer att förändra oljebolagens marknad och ställning i världspolitiken. Opcops operativa enhet i Stockholm, där Kerstin Holm är chef, hamnar i hetluften när en av energiforskarna brutalt mördas på gatan vid Hornstull och det enda vittnet visar sig vara en blind tiggare med en gitarr som spårlöst försvinner efter dådet. Tiggaren med de vita ögonen rör sig genom handlingen som en bakgrundsskugga, men är viktig för helheten. Det är han som ser bäst när mörkret sänker sig.

Hjelm och hans grupp blir tvingade att ta till metoder som de inte brukar använda sig av, vilket ställer stora lojalitetskrav och stundtals försätter dem i tvivel. Den som utmanar jättarna inom företagsvärlden och inom maffian gör det inte ostraffat. De senare har dessutom oändliga tillgångar till sitt förfogande., både vad gäller människor att utnyttja och pengar att betala med. Det är en fiende att räkna med. Till och med gruppens pensionär, Gunnar Nyberg, som lever ett stillsamt författarliv i Greklands övärld, får tillfälligt rycka in, om än något ringrostig.

Dahl problematiserar godhet och ondska och undersöker spänningsfältet dem emellan. I Blindbock framstår det med all tydlighet att om ondska med en stor styrka bakom sig ska besegras, krävs ännu större styrka för att slå tillbaka, och det krävs stora offer. Opcops medlemmar pendlar mellan fullständig koncentration och snabb återhämtning, där minsta misstag kan bli ödesdigert. I den här boken tycker jag mig dessutom kunna avläsa att en ny känsla smugit sig in – något av en trötthet, en lite kantstött omsorg om varandra som bottnar i vetskapen om deras utsatthet och hur deras chanser ser ut att vinna i det långa loppet. Är det början till slutet för Opcop-gruppen? Håller Dahl helt enkelt på att fasa ut dem?

Jag minns ett författarmöte på Stadsbiblioteket i Örebro för några år sedan när Arne Dahl var gäst och berättade om sina böcker om A-gruppen. Då kom frågan upp om hur han skulle göra när det var dags att avveckla den. Vad skulle hända med personerna? Han gav inga svar, för säkert hade han redan planerna på Opcop-gruppen i gång. Men hur blir det den här gången? Finns det en framtid för Hjelm, Holm och de andra efter att den sista boken i den här serien skrivits? Jag kan bara hoppas.

Så kommer vi till slutet av boken, och det ska jag inte orda om. Det jag dock kan säga, är att Dahl sin vana trogen plötsligt vänder upp och ner på gruppens tillvaro och lämnar läsaren som ett frågetecken. Det får till följd att jag inväntar nästa bok, med stora förhoppningar.

– – –

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.