Serieroman: Nattbarn

Inlagd av David Larsson Bokhyllan, Recension, Serier måndag, juni 24th, 2013

Nattbarn

Författare och illustratör: Hanna Gustavsson

Galago, 2013

188 sidor, Utkommen

— — —

Amerikanska serier krämar mer än gärna på med välbyggda män och pinnsmala kvinnor med drömkroppar som räddar världen med hjälp av allehanda superkrafter (ja, det finns undantag, men den stora bilden av amerikanska serier ser i princip ut så här). Svenska serier, utifrån mina egna läsupplevelser (jag reserverar mig här för eventuella missade serier) fokuserar istället till större del på den vanliga människan och en vardag som är nog så bisarr utan superkrafter eller skurkar med förstöra-världen-planer. I Hanna Gustavssons debutserieroman Nattbarn, följer vi Iggy, en fjortonårig flicka som bor med sin mor i Stockholm. Serien har sitt namn från det alias Iggy använder på internetforumet Emocore, en sajt för alternativa stilar och musikgenrer.

Liksom tonårspojkar tittar på lesbisk porr, tittar Iggy på gayporr utan att detta framställs som det minsta konstigt överhuvudtaget. Hon onanerar när hon känner för det och blir kåt, som en tonåring som börjar upptäcka sin kropp blir. Det har här ingen betydelse att Iggy är tjej, eller om hon hade varit kille heller för den delen. Hon klär och beter sig på ett sätt som inte lutar åt något könsstereotypt håll alls. Det enda i hennes karaktär som vittnar om att hon är en ”typisk” tjej är att hon, åtminstone inledningsvis, verkar vara attraherad av det manliga könet. Iggy räds dock inte av sexuella tankar på kvinnor för den delen heller, och hon börjar så småningom fundera på om hon kanske inte är bisexuell trots allt.

Detta kan också kopplas till den strålande tonårsskildring Gustavsson gör med Nattbarn. Det är en period i mångas liv då det mesta är oklart, förvirrande och allmänt jobbigt. Iggy nedvärderas dock aldrig till att bli en gnällig tonåring som klagar på ytliga problem i hennes i-landsliv. Faktum är att Iggy inte är gnällig alls, även om man kan tycka att hon, ur en tonårings synvinkel, kan ha saker att vara less på. Istället kör hon på med att vara den hon är, även om osäkerheten i henne sipprar fram i vissa stunder. Hon blir i en av seriens ögonblick nästan anklagad av sin vän för att härma henne i sina val att bli vegetarian samt upptäcka sin bisexualitet.

Om man ska invända mot något i Nattbarn, så är det att den inte skildrar mycket mer än Iggys vardagliga småbekymmer. Den tar inte särskilt stora kliv i sitt berättande och förutom några småglimtar så är det inte mycket i Iggys karaktär som utvecklas åt endera hållet. Nog för att man inte kan räkna med att det sker allt för storslagna vändningar i handlingen när det kommer till en serie av den här sorten, men jag hade gärna sett att den kommit längre än vad den i slutänden gör. Det blir som att Iggy tar oss med i en cirkel som landar något steg längre fram än där vi började på sida 1. Gustavsson ska däremot ha en eloge för sin tecknarpenna. Hon har ett vasst öga för detaljer, och klämmer in oerhört mycket på bokens 188 sidor, som bidrar till att ge berättelsen mer liv. Det jag bär med mig mest ifrån Nattbarn är karaktären Iggy och Gustavssons ovilja att framställa henne som någon mallformad och schablonartad figur som består av klyschor och ideal. Hon är varken en ”stark” kvinna eller ett offer, i själva verket så verkar Iggy inte tänka så mycket i dom här banorna. Vilket också kan vara skönt, för hur många 14-åringar, med allt som sker i deras huvuden och kroppar, har grandiosa planer på att aktivt förbättra världen?

– – –

David Larsson