Thriller: Inferno
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, juni 19th, 2013Inferno
Dan Brown
Översättning: Lena Karlin och Peter Samuelsson
Albert Bonniers förlag. 544 sid.
Dan Brown är ett fenomen. Och vore han inte det så skulle det inte vara värt att skriva om honom och hans böcker. Men nu är han det. Det vill säga – han är en av världens bäst säljande författare. Och antagligen en av de mest lästa. Hans genombrottsbok Da Vinci-koden har bara i Sverige sålt i 1,1 miljoner exemplar. Det är en nästan obegriplig siffra som innebär att kanske en fjärdedel av den läsande befolkningen äger denna bok. Därtill kan vi lägga filmerna, de övriga böckerna och den rika floran av spin off-produkter av typen ”Den sanna historien bakom Da Vinci-koden”.
Om man ska diskutera fenomenet Dan Brown så är den viktiga frågan: ”Varför vill så många läsa hans böcker?”
En del av svaret är så klart att uppmärksamhet är ett självspelande piano. Ju fler läsare, desto mer uppmärksamhet. Ju större uppmärksamhet, desto fler läsare. Men även om hype och marknadsföring räcker långt så förklaras därmed inte allt.
Dan Browns böcker är mycket traditionella i sin form. Bland annat genom honom lever den gamla 1800-talsromanen kvar. Den är ett mer framgångsrikt koncept än någonsin tidigare. Den enda modernisering (numera en rätt gammal idé) Brown har vågat sig på är parallella handlingar.
Den välbekanta formen och spänningsmomentet är nog viktiga ingredienser i Dan Browns framgång. Dessutom har han odlat en ökande moralistisk ton. Tydligen går den hem.
I den nya boken, Inferno, är det den brännande samtidsfrågan om den så kallade befolkningsexplosionen som får vara det moraliska alibit för det gamla vanliga Dan Brown-upplägget – en tidspressad jakt, en massa kluriga ledtrådar och en ”oväntad” upplösning där det alltid visar sig att skurken är den man minst misstänkt.
”Befolkningsexplosionen” presenteras som en skräckvision som får ganska stor plats i boken och understöds med diverse citat och diagram. Och även om det inte skrivs ut direkt så är det framför allt den västerländska livsstilen som hotas.
Bilden problematiseras inte alls. Att det finns ganska vederhäftiga personer som till exempel professor Hans Rosling vilka hävdar att befolkningsexplosionen är en myt eller i alla fall ett hanterbart problem, andas inte Dan Brown en stavelse om.
Det sorgliga i sammanhanget, vilket också är en del av fenomenet Dan Brown, är att han som romanförfattare kan plantera sina åsikter hos miljoner läsare medan vetenskapsmannen Rosling som bäst når några tusen.
Inferno är den fjärde boken med Robert Langdon. Han är en riktig träbock men snygg och vältränad. Det tar sällan mer än trettio sekunder innan böckernas kvinnor faller för honom. Han är en kliché rakt igenom. Ändå står han för det enda originella och intressanta draget i Dan Browns böcker. Han är professor i konsthistoria och hur desperat situationen än är så har han alltid tid att beundra ett mosaikgolv, påpeka en konstnärs födelsedatum eller förklara vad ett tympanon är.
De konsthistoriska inslagen är oftast av det ytligaste slaget. Men ändå. Lite konsthistoria förpackad som thriller kan ju vara kul. Så tänkte jag i alla fall när jag läste Da Vinci-koden. Men konsthistorien i Inferno kommer aldrig längre än de mest ordinära guideböckerna. Ja, boken är som en guidebok över Florens, Venedig och Istanbul. Nästan alla de mest banala sevärdheterna klaras av i rask takt. Dan Browns research tycks bestå av några charterresor då han aldrig har lämnat gruppen.
På det har han slängt in några citat av Dante Alighieri.
Perspektivet är mycket amerikanskt. Sällan har jag läst någon där jag så ofta slås av att han är från USA. Och det beror inte på överdoser av våld, liberal inställning till vapen eller något rättfärdigande av USAs roll som världspolis. Nej, det ligger i skildringen av det europeiska. Europa är mycket exotiskt i Dan Browns skildring. Det är något storögt och naivt över det. Ja, Florens är flera hundra år gammalt… I Venedig hörs inga bilar… Och i Istanbul finns både kristendom och islam…
Dan Browns hjälte är tråkig och själv skriver han som om det vore direkt ur manualen för någon kurs i kreativt författande. Det är inte bara handlingen som är full av klichéer, hans språk är det också. Det har inget eget liv. Det kan ju delvis bero på den snabbt gjorda översättningen som är ett grupparbete, men mycket beror nog på författaren själv. Han verkar inte ha tilltro till sin text. Om och om igen lägger han in ett slags förklaringar i kursiv. Jag tycker inte att det är roligt att läsa Dan Brown. 
Men det är det som sagt många andra som tycker. Därför har han blivit en fantastiskt god affär. Själv närmar han sig säkert miljardär vid det här laget. Förlagen har också tjänat bra på hans böcker. Men mycket vill ha mer. Han har inte kunnat stå emot olika förslag om produktplaceringar. Och dessa har varit många. Det verkar vara lika attraktivt för ett företag att bli omnämnt i en Dan Brown-bok som att bli exponerat i en James Bond-film.
På något sätt är det kanske i sin ordning att Inferno ska vimla av varumärken. Det kan väl vara en bild av det moderna helvetet. Men det är inte så Dan Brown har tänkt. Han har nog mest svettats med att få in dessa varumärken på ett ”naturligt” sätt i texten. Det har han inte lyckats med och en redan haltande text har därmed blivit rätt usel. Bara på de första fyrtio sidorna förekommer fem-sex varumärken som är helt irrelevanta för handling och lokalfärg.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
