CD: Symfonier av Kurt Atterberg

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, juni 9th, 2013

Kurt Atterberg: Symphony No. 4; Symphony No. 6; Suite No. 3*; En värmlandsrapsodi. (Chandos/Naxos). Speltid: 70’14.

*Sara Trobäck Hesselink (violin), *Per Högberg (viola), Gothenburg Symphony Orchestra, Neeme Järvi (dirigent)

Betyg:

–

Ska man hitta musik av Kurt Atterberg på cd är det ingen större mening att botanisera bland svenska skivbolag. I stället bör man vända sig till tyska cpo. Men nu tycks även brittiska Chandos ha fått upp ögonen för svensken. Man har låtit Neeme Järvi återvända till sin gamla orkester, Göteborgssymfonikerna, för att spela in symfonierna och diverse andra orkesterverk.  Den nu aktuella skivan rymmer Symfoni nr. 4, med tillnamnet ”Sinfonia piccola” och Symfoni nr. 6, mer känd som ”dollarsymfonin”, samt Svit nr. 3 och En värmlandsrapsodi (som är en hyllning till Selma Lagerlöf).

Det var med 6:an som Atterberg 1928 fick sitt internationella genombrott. Symfonin fick första pris i en stor tävling där sådär 500 tonsättare från 26 länder kämpade om att bäst kunna komponera ett verk i Schuberts anda. Prissumman var på 10.000 dollar – en enorm summa på den tiden. Vinnaren vederfors också äran att direkt spelas in på skiva under ledning av ingen mindre än Thomas Beecham. Men har musiken motstått tidens tand? Jadå. Atterberg är kanske ingen större djuping, men han vet hur man formar en snygg symfoni med vackra melodier och elegant orkesterbehandling. Det visar han även i den mindre 4:an. Bäst är han i de långsamma och nordiskt vemodiga satserna som kan få vem som helst att känna ett styng i hjärtat medan en del av de snabba kanske mer visar snitsigt hantverkskunnande. Det gäller även Svit nr 3 och Värmlandsrapsodin, som är svåra att motstå när de odlar ett mer svårmodigt tonspråk. Men lite störande är det allt när melodin till ”Nu är det jul igen” dyker upp i den senare.

Atterberg värjde sig mot beteckningen nationalromantiker och föredrog att kalla sig nationalklassicist. Det ligger något i den distinktionen. Problemet är bara att ”nationalklassicist” idag framstår som en olycklig term då den kan föra tankarna till ett nazistiskt konstideal – vilket i fallet Atterberg framstår som extra delikat då han på 40-talet befor en del grumliga vatten.

Det är inte första gången som Örebro-bördiga Sara Trobäck Hesselink är solist i sviten för violin, viola och stråkar. Redan 1995 gjorde hon den tillsammans med Svenska Kammarorkestern under Petter Sundkvist (Naxos). Det har hänt en del sedan dess; inte minst noterar man hennes nu mycket raffinerade tonbildning. Men det är också en tolkningsfråga. Järvi lyfter fram mystiken med långsamma meditativa tempi medan Sundkvist gör en mer utåtriktad och musikantisk version.

Symfonierna finns sedan tidigare i en komplett inspelning med Radio-Sinfonie-Orchester Frankfurt under Ari Rasilainen (cpo). Det som först slår en när man hör Järvis symfonitolkningar är hans snabba tempi i de långsamma satserna. Men de visar sig fungera bra, och han kan suga på en melodi och få den att expandera. Rasilainen har inte riktigt samma välsmorda och välpolerade orkester till sitt förfogande, men å andra sidan är hans tolkningar lite mer utmejslade och mindre strömlinjeformade – något som blir tydligt i 4:ans andante som han ger en helt annan lyftning än Järvi. Men visst har även Järvi känsla för musikens vemod och skönhet – och understödd av Chandos klara ljud lockar han de allra vackraste klanger ur Göteborgssymfonikerna. Så nog är detta en lovande början på ett välkommet projekt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.