Bio: Only God Forgives

Inlagd av Sandra Wallin Bioaktuellt, Film, Recension söndag, juni 2nd, 2013

Only God Forgives
Thriller/Drama, Frankrike/Thailand/USA/Sverige, 2013
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm, Tom Burke m.fl.
Längd: 90 minuter
Betyg:

— — —

Den danska regissören Nicolas Winding Refn slog som ung igenom på hemmaplan med den hyllade Pusher (1996), en mörk historia om Köpenhamns undre värld. För Refn var filmen ett första steg in på den internationella filmmarknaden, men det riktigt stora kommersiella genombrottet dröjde fram till 2011 i och med Drive. Winding Refns stilistiska och våldsamma historia om en tystlåten stuntförare kom att bli en oväntad succé runt om i världen och tilltalade kritiker så väl som publik.

I Only God Forgives möter vi den instabila Julian (Ryan Gosling), en knarklangare som tagit sin tillflykt i Thailand där han driver en boxningsklubb tillsammans med sin sociopat till bror, Billy (Tom Burke). När Billy en dag mördar en ung prostituerad korsas hans väg med Chang (Vithaya Pansringarm), en före detta polis som tagit lagen i egna händer och nu verkar som skoningslös hämnare. Billy avrättas för sitt handlande och de båda brödernas mor Crystal (Kristin Scott Thomas) anländer till Bangkok för att hämta hem Billys kropp. Crystal sätter genast press på Julian att vedergälla broderns död och kräver att den skyldiga hittas.

Only God Forgvies premiärvisades på filmfestivalen i Cannes och kom att bli en riktig vattendelare, somliga älskade den vid första anblick medan andra fullkomligt hatade filmen. Den första visningen resulterade i höga burop och fler än en gång rapporterades det att argsinta åskådare lämnat salongen. En amerikansk filmkritiker var så upprörd att han beskrev Winding Refn som en kvinnohatande seriemördare utklädd till regissör.

Filmens explicit skildrade våld slog sannerligen an på många känslor, men för den som följt Winding Refns karriär sedan början torde detta inte ha kommit som någon överraskning. Just det brutala våldet har alltid varit en viktig del i filmmakarens verk och han har själv beskrivit det som ”en fetisch för våldsamma känslor och bilder”. Winding Refn utforskar ständigt den brutala maskulina arketypen; föreställningen om den tystlåtne mannen vars ådror flödar med nedärvt raseri; samhällets förväntningar på män som ständigt kapabla till de mest horribla av våldshandlingar. Temat är tydligt även i denna historia.

 

Man kan likna Only God Forgives vid en febrig och klibbig mardröm. Ett skräckslaget famlande genom nattsvarta korridorer utan slut. Bangkoks sjudande gränder bildar en fasansfull labyrint, en plats som osar av blod, svett och ondska. Stundtals är det som att befinna sig i en annan människas huvud; ett häftigt myller av tankar och intryck som slår emot en. Det är en abstrakt och förvriden värld vi möter, men ack så lockande att ta sig an. Det i sin tur kräver mycket av åskådaren: det här ingen film som kommer att falla den breda kommersiella fåran på läppen. Är man ute efter lättsam action gör man bäst i att vända sig till annat håll.

Det står klart att Winding Refn låtit sig influerats av asiatisk film inför denna skapelse, både rent stilistiskt och berättartekniskt. Orubbligt hårda snubbar rör sig självsäkert genom en dystopisk tillvaro, stirrande på varandra som om blickar kunde döda. Ett oroväckande mörker hänger ständigt över deras skuldror. Replikerna är ytterst få men effektiva. Våldet kommer plötsligt; en röd kaskad av söndertrasade inälvor och avskurna kroppspulsådror som sprutar över bioduken.

Visuellt sett är Only God Forgives oerhört tilltalande med ett läckert och skruvat foto. Cliff Martinez pulserande musik slår an en illavarslande nerv och scenografin är omsorgsfullt genomtänkt. Ryan Gosling tar sig an ännu en fåordig roll men lyckas särskilja sin Julian från den liknande karaktären i Drive. I hans rollprestation finns en slags tafatthet och sorg närvarande, ett stänk av osäkerhet som gör Julian till något eget. Kristin Scott Thomas fullkomligt förkroppsligar det ”vita slöddret” med sin råa matriark Crystal och det är härligt att se henne ta sig an en roll utöver det vanliga. Vithaya Pansringarms iskalla snut (en slags thailändsk tolkning av stenansiktet Takeshi Kitano) stjäl dock det mesta av strålglansen. Hans våldsamma Chang fungerar likt en självutnämnd gudomlighet, dyrkad av en hänförd poliskår som sluter upp bakom hans bestraffande av syndare så väl som hans känslosamma karaokeframträdanden. Utav alla karaktärer är Chang den mest intressanta och också den som tillräknas mest vidd.

Det finns dock ett men och det är ett stort sådant. Winding Refn dras med ett återkommande problem som präglat alla hans tidigare verk, nämligen ett tjusigt yttre på bekostnad av djup. Det han gör är otroligt snyggt och tekniskt skickligt, men börjar man skrapa på ytan upptäcker man snart att det inte finns mycket under den. Karaktärerna är lövtunna, så svagt skissade att man knappt kan urskilja linjerna. Det finns inget kött att sänka sina tänder i. Som åskådare får man ständigt gissa sig fram till karaktärernas historia och motiv: Vad har format dem? Varför tar de besluten som de gör? Vad driver dem? Alla dessa frågor hänger ständigt i luften, som om det inte fanns någon egentligen tanke bakom det hela, mer än en uppvisning i människans fula och otyglade natur. Det oidipuskomplex Winding Refn försökt klämma in i förhållandet mellan Julian och Crystal utforskas aldrig till fullo, och symboliken går därmed förlorad. Utan djup blir det utpräglade våldet stundtals pubertalt, likt en provokation utan innebörd.

Jag hoppas och tror att Winding Refn framöver kan ta steget att matcha sin känsla för det visuella med en bättre karaktärsdriven sida. Talangen finns ju uppenbarligen där, den når bara inte riktigt ända in i mål. Att fylla sina filmiska skal med fetare innehåll skulle enbart göra honom gott. Då kunde kanske fler se bortom det spektakulära och förstå att han faktiskt har något att komma med.

— — —

Sandra Wallin