Roman: Du går inte ensam

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, maj 27th, 2013

Mari Ljungstedt

Du går inte ensam

Albert Bonniers förlag, 308 s, Utkommen

– – –

Nej, nu får hon ge sig eller skärpa sig. Mari Ljungstedt påstår att det inte finns någon som helst plan bakom hennes årliga utgivning av deckare med hjälten Anders Knutas i huvudroll (detta är den elfte). I flertalet av intervjuer (vilket det nu i samband med boksläppet varit en väldig massa) berättar Ljungstedt inspirerat om hur historierna bara slår ner i henne, i helt oväntade situationer, och så sätter processen obönhörligt igång. Och avslutas lagom till semestersäsongen när alla vill ha en alldeles färsk deckare med sig till stranden. Vilken tur. För Ljungstedt, förlaget och inte minst oss semesterfirare.

Du går inte ensam inleds med att en liten flicka vid namn Vilma försvinner från sin mammas skönhetssalong. Ingen tycks ha sett vad som hänt flickan och polisen kopplas in. Karin Jacobsson som får leda utredningen då den sedvanliga hjälten Knutas drabbats av en depression och mest traskar runt på sitt sommarställe, tänker på ex – frun och en olycka som nyligen avslutade ett gammalt, infekterat fall. När ytterligare en flicka försvinner från höstmarknaden i Hemse läggs ännu mer press på utredningen.

Samtidigt trevar sig Karin och Knutas fram i sin nyetablerade kärleksrelation, någonting mystiskt pågår i en gotländsk kärnfamilj och någon tycks på olika sätt rikta hot mot Knutas.

Deckargenren brukar vinna på att ha korta, rappa och drivande kapitel. Den brukar ge tillfälle för läsaren att dels följa själva hjältens privatliv, dels polisutredningen samt stifta bekantskap med ett antal berörda människors känsloliv, upplevelser och erfarenheter. Det är en genre som får obefogat mycket kritik från så kallat ”finkulturellt håll” och förtjänar mycket mer hyllning än den brukar få. Jag anser att denna genre på många sätt gjort Sveriges befolkning till ett i mycket högre grad läsande folk. Mari Ljungstedt tidigare böcker om Anders Knutas har varit riktigt bra. Spännande, enkla mordhistorier med mänskliga känslor och vacker gotländska miljöer som bakgrund. Men från och med Den farliga leken (2010) upplever jag att hon tappat stinget. Historierna i Den farliga leken, Det fjärde offret (2011) och Den sista akten (2012) har alla känns framstressade. De olika sidospåren har hängt ihop på mycket ologiska sätt och ibland inte hängt ihop alls vilket gjort dem helt omotiverade. Karaktärerna går på tomgång. Kärlekshistorien mellan Knutas och Karin känns onödig, inte riktigt trolig och var i alla fall betydligt mer intressant när den bara var en subtil närvaro i historierna.

Boken är på intet sätt sämre än ovan nämnda titlar, den är bara precis likadan. ”Kapitlen” är extremt korta, och dessutom är typsnittet väldigt stort. Läsaren kastas mellan olika hjärnor: offer – den anonyma förövaren – tankarna hos ett ensamt barn i det förflutna – en tidigare främmande familjefars misstänksamma utredning av sin frus förehavanden – Karins tankar kring Knutas och utredningen – Knutas sorg över skilsmässan, Karin, den havererade utredningen och så blandas det in lite händelseorienterade sidor. Varje ”tankeavsnitt” ges ungefär lika mycket utrymme som en tätskriven post – it lapp innan perspektivet byts ut.

Ljungstedt hävdar att hon inför varje bok gör mycket research och det är säkert sant. I hennes tidigare böcker har detta också varit tydligt och Gotlandsskildringarna är fortfarande mycket levande och realistiska. Men i de senare böckerna har researchen förts in i böckerna på ett haltande, osmidigt sätt. Mycket tydliga redovisningar av ”titta vad jag har tagit reda på”. Och i denna roman vet jag inte riktigt vad hon researchat om. Kalkonfarmar och Gotländska kyrkor möjligtvis. Historien är egentligen så kort och hastigt berättad att det inte finns utrymme för så mycket bakgrundsfakta och ändå får jag känslan att Ljunstedt har svårt att fylla utrymmet. Därav kanske alla ”kapitel” som enbart innehåller Karin och Knutas grubblerier. Genom mycket luft och ett typsnitt som för tankarna till en specialutgåva för människor med lässvårigheter har en mycket kort och innehållslös historia förklätts till en tjock roman på nästan 400 sidor. Och själva lösningen på kriminalhistorien är också bara… jättekonstig, ologisk och den tragedi från det förflutna som på något sätt ska förklara förövarens handlande gör helt enkelt inte det.

Min sammanfattande känsla efter att ha läst Du går inte ensam är att om du inte har någon historia att berätta, låt bli och vänta ett tag. För Mari Ljungstedt ÄR en skicklig berättare som i sina tidigare böcker visat förmåga att väva listiga och genomtänkta mordgåtor vilka läsaren blir ivrig att få lösningen till. Och Knutas har varit en mycket älskvärd hjälte. Och Gotland är en väldigt härlig skådeplats för mordgåtor. Det är någonting medeltida mytiskt och mystiskt över hela ön, vacker natur och en intensiv turistsäsong som övergår i månader av mer eller mindre ödslighet. Därför är det synd när det blir så här: en tunn, framstressad historia utan ordentlig underbyggnad och botten. Hajpat av förlaget i en massiv reklamkampanj som lika mycket säljer Ljungstedt som person som själva boken i sig. Omslaget är i alla fall väldigt snyggt, precis som omslaget till de tidigare böckerna.

 – – –

Malin Nilsson frilansskribent