Essäer: Skrivandets sinne
Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur måndag, maj 27th, 2013Skrivandets sinne
Essäer
Elisabeth Rynell
Bonniers, 151 s, Utkommen
– – –
Elisabeth Rynell skriver poesi och prosa. Hon fick sitt genombrott med romanerna Hohaj (1997) och Till Mervas (2002). Hennes språk kan beskrivas som poetiskt med en karg underton, där naturen och djuren spelar central roll. Jag har följt hennes författarskap genom åren, dels genom uppsatsskrivande och dels genom egen läsning. När hon nu kommer med en ny bok är det en samling essäer med självbiografisk utgångspunkt i ett litet tilltalande format. Det visar sig passa mycket bra till innehållet, där Rynells stramhet och oerhörda allvar tillsammans med hennes livsbejakelse väl ryms.
Om jag ska försöka mig på en sammanfattning av de olika texternas teman borde det bli det stora livsallvaret. Här ryms både skrivandets lycka och vånda, livets mening, det fula i det moderna samhällsbygget, människors rätt att vara sig själva och djup vänskap. Det är samtidigt både rasande argt och kärleksfullt vackert. Det handlar ytterst om att finna sin plats och sin tillhörighet, men också om känslan av att inte känna sig hemma och av förlust. Kanske kan jag tycka att titeln är lite missvisande – i boken ryms mycket mer än enbart den skrivande människans perspektiv, även om flera av texterna handlar om just det. Jag hoppas att den inte missar läsare på grund av den.
I essän Om livets mening berättar Rynell om sin makes oväntade död och om att låta honom äga sin död, ha rätten till sitt eget öde. Det är en text som vänder på perspektivet vad gäller sorg och sörjande, och det är befriande. Att man kan sörja någons liv, någons förlust av allt som kunnat återstå och som inte blev av, men att man måste låta den döde gå sin egen väg.
Rynell beskriver sig själv som tillhörande ”de rasande kvinnorna”. I texten Om a pawn in their game skriver hon om en självupplevd våldtäkt, vilken hon skildrat i boken Hitta hem (2009). Om skammen och omgivningens skuldbeläggning när det skedde och om den kompakta tystnaden när boken gavs ut. Hon hade förberett sig för frågor från journalister, men möttes av tystnad. I den tystnaden, menar hon, ”kryper den gamla otäcka skammen omkring på alla fyra” och det förträngda gäller i allra högsta grad hela samhället och inte enbart på individnivå. En text aktuell som få i dagens debatt, med en slutsats som inte alltid skrivs ut.
Flera texter handlar om kvinnor och deras vänskap. Rynell skriver om Sara Lidman, en av hennes riktigt nära vänner. I texten Saras avsked berättar hon om Lidmans sista tid i livet och om dödsbudet. Rynell befinner sig i Hälsingland, i sitt sommarhus. Hon tänder ett ljus åt Lidman och ställer i fönstret, ”ett ljus åt ljuset”, en vacker omskrivning för deras vänskap. Rynell skriver också om Birgitta Trotzig. Hon kallar henne sin ”författarmoder”. När hon dog upplevde Rynell det som ett tungt skepp kantrade i mörkret.
Rynell har skrivit en bok som jag tar med mig på vägen. Det är en bok att läsa om igen och tänka nya tankar kring. Det är en långsam bok, iklädd en livsomfattande kärlek för ordet och språket men också för människorna. För en skrivande människa blir den extra spännande, eftersom Rynell återkommer i de flesta av texterna till skrivandet och ickeskrivandet. Jag avslutar min text med ett citat som handlar om det:
”Jag tänker inte först och skriver sen, jag tänker genom att skriva. Jag går in i språket som i en skog och stigarna tar mig till rum och platser jag aldrig kunnat föreställa mig.”
– – –
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
