Roman: 1977
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur fredag, maj 24th, 20131977
David Peace
Översättning: Rebecca Alsberg
Modernista, 384 sidor, Utkommen
– – –
Under åren 1975-1981 härjade en seriemördare i Yorkshire, England. Hans offer var uteslutande kvinnor, ofta prostituerade, som han attackerade med kulhammare, skruvmejsel och andra verktyg. Brott så avskyvärda att de liksom tillhör filmens, fiktionens värld. I medierna tilldelades han namnet The Yorkshire Ripper (hans riktiga namn Peter Sutcliffe) och det är kring ”Rippern” och hans brott 1977 kretsar. Boken är den andra delen i David Peace ”Yorkshirekvartett” som började med 1974 (läs Måna N Bergers recension HÄR) och släpptes av Modernista häromåret.
Boken har två protagonister: Bob Fraser och Jack Whitehead. Fraser är den kriminalare som sätts i uppdrag att få fast på Rippern innan ännu en kvinna måste sätta livet till. Fallet försvåras betydligt av att han själv rör sig i mördarens värld då han i all hemlighet vänstrar med en prostituerad kvinna. Whitehead är en hårdför journalist (som läsaren känner igen som antagonist till huvudpersonen Eddie i förstlingsverket 1974) som för sina egna efterforskningar kring brotten. Deras öden kommer obönhörligen att korsas, och vägen dit är fylld av smuts, krossade ben, nakna våldtagna kroppar, och en blodig kulhammare.
Peace skriver svartsynt misantropisk noirlitteratur. Det går i ett rasande tempo, orden faller ner längs sidorna och speglar de pressade desperata huvudpersonernas psykologi på ett träffande sätt. Författaren stil hoppar friskt mellan hyperrealistisk prosa och mer surrealistisk sådan. Ibland flyter texten också över i en stream-of-consciousness-artad stil där en uppbruten syntax bestående av ordspillror som staplas på varandra uppenbarar sig, att liknas vid en jättesoptipp. Kanske blir det mörka i texten ibland too much bara. Det hårdkokta blir nästan parodiskt och jag känner att jag inte orkar mer. Men bara nästan.
Precis som i förstlingsverket får intrigen ingen given upplösning. Detta kan vara frustrerande, och bryter något mot genrens vilja att förklara det hela i slutet. Det känns som att intrigen ibland snarare utgör en fond till den bild författaren vill måla upp av ett kargt och grått 70-tals-England där ”rasupplopp” pågår, ekonomin är i botten, snuten korrumperad och kvinnor inte är värda ett skit. Atmosfären av ett land som befinner sig i krig med sig själv och sina medborgare. Om man vill ha en lösning serverad på fat på slutet, look elsewhere!
Precis som 1974 är detta ruggigt effektiv nutida noir. Det enda jag kan invända mot är att språket och vissa motiv känns något upprepande och då särskilt i relation till första boken. Ibland undrar man om man läser samma bok, så att säga. Detta är givetvis Peace stil. Kanske borde han varva ned en smula emellanåt!
Översättningen står Rebecca Alsberg för (som bland annat översätter Knausgårds Min kamp) och flytet är klockrent. Nu har jag inte gjort någon jämförelse med originalet men det känns i läsningen att detta är bra.
Om du vill ha en kriminalare som är själva motpolen till ”mysdeckaren” så läs 1977!
– – –
Erik Göthlin filmvetare
