Paul Lafargue: Rätten till lättja

Inlagd av Kulturdelen Helgesson torsdag, maj 2nd, 2013

Det är första maj och jag går förbi Stortorget i Örebro. Jag hajar till när jag hör talaren nämna namnet Lafargue. Hon syftar naturligtvis på Paul Lafargue, författare till en av de mest sålda och lästa politiska skrifterna decennierna runt sekelskiftet 1900. 
Jag promenerar hem, lägger mig i min mexikanska hängmatta och läser på nytt skriften Rätten till lättja som först kom på svenska 1980 ungefär hundra år efter att den skrevs.

Paul Lafargue föddes på Kuba 1842 som son till en fransk kaffeplantageägare och for som ung till Paris för att studera. Samtidigt som han studerade medicin engagerade han sig i dåtidens radikala rörelse, vilket ledde till att han blev tvungen att fortsätta sina studier i London, där han träffade Karl Marx och förälskade sig i hans dotter Laura som han gifte sig med 1868. Paret flyttade till Frankrike och arbetade med att sprida socialismens idéer, inte minst Marx skrifter. Lafargue deltog aktivt i Pariskommunen som bröt ut 1871 och när den slogs ned tvingades han fly till Spanien.

Så här inleder Lafargue sin provokativa skrift som kan ses som ett kulturhistoriskt dokument med ett språk som hämtat från en predikotext: ”Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Ett vansinne som i sitt kölvatten drar med sig det sociala och individuella elände, som under de sista två hundra åren hållit på att pina livet av den dystra mänskligheten. Nämligen: Kärleken till arbetet, en dödsmärkt lidelse driven till sådana ytterligheter att den försvagar människans livskraft och bryter ned hennes avkomma. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt.”

Rätten till lättja är Lafargues mest kända skrift. Han förde aldrig själv fram parollen som ett politiskt krav. Titeln får nog ses som en provokation från hans sida mot det ensidiga reformistiska kravet ”Rätten till arbete”, ett krav som enligt Lafargue i längden leder till ett fasthållande av arbetarna i löneslaveriet. När han talar om arbete, så menar han det kapitalistiska lönearbetet – ett stympat arbetsbegrepp, där arbetet blir ett nödvändigt ont. Under dessa arbetsformer var det inte frågan om att betrakta arbetet som livsaktivitet eller kreativitet – utan det var ett slit och släp som dessutom enligt en del skulle utföras med kärlek och tacksamhet. Det här var minst sagt underligt, tyckte Lafargue.

Han ansåg att ”Kärleken till arbetet – detta besynnerliga vansinne” var uttryck för en arbetsmoral som växte fram under en lång historisk process. Under kapitalismens framväxt förknippades de då moderna industrierna ofta med fängelser, arbetsinrättningar och barnhus. Lafargue
beskriver det elände som drabbade lönearbetarklassen under kapitalismen och ger exempel på vilka grupper som stödde denna nya arbetsmoral. Han har dock en tendens att romantisera arbetslivet i förkapitalistiska samhällen.

Jag sätter hängmattan i gungning och funderar på katolska kyrkans roll.
Hur var det med alla helgon som skulle vördas och alla fester därtill. Om man läser Rabelais, Cervantes och pikareskskildringar samt betraktar Bruegels målningar kan kan man lätt få den uppfattningen att det festades och frossades var och varannan dag. I en not skriver Lafargue att ”under medeltiden garanterade kyrkolagen 90 vilodagar (52 söndagar och 38 helgdagar under vilka det var strängt förbjudet att arbeta).” Han påstår vidare att hatet mot helgdagarna uppstår först i det ögonblick då det moderna industriella och kommersiella borgerskapet uppträdde på den historiska scenen, det vill säga under 1600- och 1700-talet.

Det är fortfarande en tankeväckande skrift, om än något hårdragen och tidsbunden – ett försök att problematisera kraven på ”Rätten till arbete” –vilket arbete, vem (vad) bestämmer arbetsformerna och vad som ska produceras, kan man ju fråga sig.

Jag gungar lite till och tar fasta på uppmaningen ”Arbetar gör man man bäst medan man sover; bilda drömkommittéer!” – ett slagord från majrevolten i Paris 1968.

—

Bo Helgesson