Bok: I kroppen min

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, maj 2nd, 2013

I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början

Kristian Gidlund

Forum, 330 sidor, Utkommer 2/5

– – –

Kristian Gidlund levde ett aktivt och intensivt liv när han vid 27 års ålder fick en svår cancerdiagnos. Han är journalist och trummis i bandet Sugarplum Fairy, bor i Stockholm men hans hemort är Borlänge, i ett för honom mycket älskat Dalarna.

 

När Gidlund fick beskedet om den första cancertumören började han blogga om sin situation, i syfte att låta sina närmaste följa honom under sjukdomstiden. Bloggen fick dock snabbt väldigt många läsare även utanför den närmaste kretsen. Under en tid när hans prognos såg ljusare ut slutade han skriva, men tog upp det igen när det visade sig att cancern kommit tillbaka och den här gången utan bot. Nu ger han ut sina texter i bokform, där de sista kapitlen är skrivna nyligen. Han har blivit omskriven och medverkat i flera TV-program, bland annat Babel, där han berättat om sin situation och hur hans liv formats efter sjukdomsbeskedet. Han har hela tiden varit uppriktig om sin närhet till döden och ovissheten om när den skall komma.

 

Boken består av två delar: dels den första om tiden med operation och cellgifter och ett hopp om tillfrisknande och dels den andra som handlar om tiden efter återfallet och beskedet från läkarna att det inte finns något mer att göra. Den första delen handlar mest om det kroppsliga och den andra om psyket, om tankarna och ilskan och ångesten under den tid han obönhörligt går döden till mötes. Gidlunds tillvaro är indelad i behandlingar, biverkningar, återhämtning och försök att leva ett vardagligt liv. Hela boken genomsyras av kärleken till familjen och vännerna och till hembygden. Angående familjen skriver Gidlund att han håller sig vid liv tack vare deras tålamod och att deras styrka är ”trollväsen ur den svenska urskogen.” Hans föräldrar är bärare av en stor trygghet sen hans barndom och hans syskon står honom mycket nära.

 

Boken genomsyras av kampen mot cancern och närheten till döden. ”Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg. /…/ Någonstans ligger en krypskytt med siktet inställt.” skriver Gidlund. Hans språk är både poetiskt och naket uppriktigt, vackert och obönhörligt med ett rikt bildspråk. Genomgående liknar han kampen mot cancern vid ett krig. I en utsatt situation saknar han hästarna, som alltid kan trösta och som vet hur han känner sig. Han skriver:

 

”Här finns inget kolsvart sto att lugna mig. Här finns ingen ångande rygg att vila sig mot. Ingen urkraft att föra fingrarna över. Ovädret virvlar. Jag ser den bleke hingsten komma närmare. Närmare. Och tillsammans ska vi dansa vidare, rakt in i evigheten.”

 

Man kan aldrig sätta sig in i en annan människas situation fullt ut, men om jag blev allvarligt sjuk tror jag att Gidlunds bok skulle vara till hjälp. Han skriver uppriktigt och väjer knappt för något. Det inger förtroende. Han är samtidigt både öppet klarsynt om sin situation och full av motståndsvilja. Han visar sin rödglödgade ilska, sin krampartade smärta och sin oerhörda kärlek.

 

I kroppen min är en bok av tröst. Av trötthet och ångest. Av livsvisdom och insikt. Av kärlek och framtidstro och av hopplös medvetenhet och ihärdigt trots. Det är en bok för de som lever i samma skuggland som författaren, som utkämpar liknande krig och som befinner sig längst fram vid fronten. Samtidigt är det en bok för alla, för den innehåller så mycket mer än kampen mot sjukdomen; en innerlig kärlek till livet och vetskapen om att vi alla en dag ska dö. Jag har läst och gråtit och förundrats över allt som ryms i en människa.

 

Nu befinner sig Gidlund i dödens väntrum. Det sista kapitlet heter ”Stilla, stilla”. Där skriver han om vad boken och skrivandet har blivit för honom. Det får avsluta den här texten:

 

”Detta blir mitt monument. Min runsten på åkern. Den gata som bär mitt namn.”

– – –

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare