CD: Orkestermusik av Britta Byström, Ylva Skog och Andrea Tarrodi

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, april 28th, 2013

Johannes Gustavsson conducts Future Classics II: Britta Byström: Ten Secret Doors; Ylva Skog: The Call Her Love; Andrea Tarrodi: Zephyros. (dB Productions/Naxos). Speltid: 47’34.

Västerås Sinfonietta, Johannes Gustavsson (dirigent)

Betyg:

–

Att kalla något för en ”framtida klassiker” är naturligtvis bara en from förhoppning. Men dB Productions sticker ut hakan och deklarerar frankt att det är just Future Classics som bjuds på nya skivan. Och varför inte? Det rör sig verkligen om tre oerhört bra och i bästa mening lättillgängliga orkesterverk med potential att överleva modets växlingar. Att de är skrivna av tre samtida svenska tonsättare – Britta Byström, Ylva Skog och Andrea Tarrodi – gör det hela extra roligt.

Byströms Ten Secret Doors (2011) består av tio korta och rikt varierade satser, luftiga och graciösa men också fulla av energi. Det är något franskt över den här musiken, och man undrar om inte Byström lärt sig ett och annat av Maurice Ravel, bland annat när det gäller konsten att instrumentera. Rasande snyggt och elegant är det i alla fall.

Skogs They Call Her Love (1998) för stråkorkester har en måhända något överraskande inspirationskälla, nämligen en kommunikativ schimpans. Det betyder inte att musiken låter som tjattrande apor. Men här finns en återkommande rytmisk figur som är lätt att associera med ett djur i rörelse. Skog har skrivit ett kärleksfullt och smidigt verk och växlar mellan livfull aktivitet och stort lugn.

Tarrodis Zephyros (2010) slutligen har som utgångspunkt Dan Anderssons ”Sång till västanvinden”. Västanvinden, eller sefyren, är i grekisk mytologi den ljumma, livgivande och vänliga vårvinden. Men hos Andersson är det den dansande sommarstormens vind, barndomens vind och hans egen själs vind. Hos Tarrodi är den både virvlande och smeksam. Ibland smyger det sig in en ton av Sibelius och av nedtonade Janáček-fanfarer. Nog fångas man av dessa musikaliska fläktar.

All heder åt dB Productions som spelat in dessa verk, liksom åt Västerås Sinfonietta som spelar dem så bra under Johannes Gustavsson. Däremot är det synd att texthäftet bara är på engelska – vilket även får det lätt bisarra resultatet att Dan Anderssons dikt återges i prosaisk översättning men inte i fulltonigt original. Ännu mer bisarrt är dock hur produkten lyfter fram den manlige dirigenten på bekostnad av de kvinnliga tonsättarna. Han finns i färg på framsida och baksida och insida medan de tre kvinnorna har fått varsin liten svartvit bild inne i häftet. Här förstår jag inte hur man har tänkt – om man nu över huvud taget har tänkt. Men det där får naturligtvis inte grumla glädjen över att Byströms, Skogs och Tarrodis strålande orkesterverk nu finns tillgängliga på cd.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.