Bok: Jag är Ida
Bokhyllan, Skönlitteratur söndag, april 28th, 2013Jag är Ida
Ida Holmsten med Theodor Lundgren
Forum förlag, 200 sidor, Utkommen
– – –
Vissa människor hamnar liksom fel från början. Ida Holmsten är en sådan människa. Hon växer upp med en självupptagen mamma och en styvpappa, som Ida visserligen älskar, men tillsammans så dricks det alldeles för mycket ”sursprit” som gör även den snälla styvpappan Jörgen otrevlig. Den biologiska pappan som övergett henne tidigt dyker upp ytterst sporadiskt, tar med henne på en magisk helg med godis och presenter, för att sedan försvinna igen. I skolan har hon svårt att koncentrera sig, hamnar efter och får några av klassens tjejer emot sig. Lösningen på ensamheten blir att ty sig till äldre killar, alkohol och hon upptäcker att våld för respekt med sig. Alkohol, farliga män och våld blir sedan dominerande inslag i hennes liv och livets motgångar hanterar hon på allt mer destruktiva sätt. När hon förlorar vårdnaden om sina barn i samband med att hennes styvpappa går bort till följd av sitt alkoholmissbruk slinter det riktigt och hon kastar sig in i situationer av våldsam och kriminell karaktär.
Den här boken skulle kunna avfärdas som en klyscha. Ett samhällets olycksbarn. Hon hade inget val; hon drogs in i det för att livet behandlade henne så illa. Och så vidare. Men det går inte riktigt att avfärda den här boken, just för att det är Ida själv som har skrivit den. Hon har gått igenom detta och hon värjer inte för sina egna handlingar, val och snedsteg. Hon älskar sina barn och vill göra rätt, men ändå gör hon hela tiden fel. Det är ganska frustrerande för läsaren. Men på nåt sätt förstår man det eller blir som Ida; jag reflekterar inte ens över att hon skulle kunna välja att göra på nåt annat sätt. Det framstår som självklart. Klart att hon ska misshandla den här mannen för att skrämma honom att betala en skuld; hon får ju betalt och behöver pengar. Klart hon ska be en främmande kille på krogen att ringa och hota hennes ex; han tog ju hennes dotter ifrån henne. Ida vet att det är fel, läsaren vet att det är fel – såna handlingar leder inte till en konstruktiv lösning eller att hon återfår vårdnaden om sin dotter. Men ändå känns det självklart. Om jag var Ida skulle jag ha gjort likadant. Det är likadant när man läser hennes barndomsskildring; när hon slår sin mobbare slutar denna att mobba henne. Klart hon ska slå då. När hon som trettonåring dricker sprit som en äldre kille bjuder på, låter honom kyssa henne och blir hans flickvän vågar ingen bråka med henne mer. Klart hon ska göra det då.
Språket är rappt och okonstlat, talspråk och jag- form. Levande och realistiskt. Ida i nuet varvas med kursiva skildringar av barndomens Ida, där vi ska finna förklaringen till att allt gick snett. Det är en enkelt skriven bok med händelseinriktad handling som går snabbt att läsa; det är inget språkligt konstverk utan texten är till för att berätta en historia för historiens egen skull.
Det är en viktig typ av litteratur på ett annat sätt. Om jag hade mött Ida Holmsten i en mörk gränd hade jag blivit skiträdd. Men genom att hon får berätta sin historia blir hon en människa och inte bara en mörk figur i skinnjacka som jag är rädd för. Hon finns, hon känner saker, hon vill saker och jag har ingen rätt att ignorera henne och andra i liknande situationer för att de inte lyckas rätta in sig i leden. För att tågordningen med utbildning, jobb och familj inte lyckas på samma sätt som den enligt normen ska. Sedan har just Ida Holmsten lyckats få rätsida på sitt liv. Därför kan hon också berätta sin historia och på det sättet ge röst åt dom som inte har det än.
– – –
Malin Nilsson
