Roman: Barnmorskan i Hope River
Recension, Skönlitteratur onsdag, april 24th, 2013Barnmorskan i Hope River
Patricia Harman
Översättning från engelskan Annika Sundberg
Historiska Media
Utkommer 25 april
Ibland händer det att den läsning man förväntar sig uteblir, och istället får man något större och mäktigare. Så är det med boken ”Barnmorskan i Hope River”. Författaren Patricia Harman har själv varit barnmorska i många år. Verksam både på klinik och vid hemförlossningar. Det märks och känns.
I romanen väver hon samman den fiktiva berättelsen om barnmorskan Patience Murphy och hennes tillbakadragna liv vid floden Hope River, med en omvälvande del av Amerikas historia. 1930-tal och det ses med oblida ögon om en vit umgås på ett jämlikt plan med en svart. Här fint speglat genom Bitsy, en svart kvinna som bor hos Patience och hjälper till vid förlossningarna.
Gruvnäringen expanderar och säkerheten är undermålig. Fackföreningsrörelsen är stark och slagkraftig, men man drabbas hårt om man retar etablissemanget.
Huvudpersonen, barnmorskan Patience Murphy, har levt ett annat liv. Hennes hemlighet från den tiden är svartare än svart och svart. Ett blödande sår som hjälpligt hålls samman av de suturer som namnbyte och flykt utgör
Romanen tar sin början dagen efter ”den svarta tisdagen”, dagen då Wall Street rasade på 1930-talet. Patience Murphy vakar över Katherine MacIntoshs en gruvägarfru, vars ofödda barn har slutat ge livstecken ifrån sig. Miraklet sker. Barnet visar sig vara ett friskt och livsdugligt gossebarn.
Familjen MacIntoshs tragiska öde flätas sedan – tillsammans med andras – samman med Patience eget. Vi får följa henne till fattiga familjer som var och en drabbats hårt av börskraschen. Svarta, extremt fattiga gruvarbetare. Före detta bemedlade familjer som fått sina banktillgångar decimerade till noll och intet, djupt troende Amishfolk som bara kallar på barnmorskan när deras egna kunskaper i inte längre kan hjälpa.
Både Patience och Bitsy är starka, problemlösande kvinnor som båda har ett sargat förflutet. Mot slutet av berättelsen visar de prov på en kraft och ett mod som är av heroiskt slag.
Språket är enkelt, vardagligt. Men aldrig simpelt eller ordfattigt. De berättande partierna varvas med anteckningar som skrivs efter varje förlossning. Anteckningarna i sig säger mycket om tiden. Vad man kan förvänta sig att få i betalning för förlossningshjälp och hur alla på sitt sätt söker ersätta de båda kvinnorna efter förmåga.
Att låta historien berättas genom en barnmorskas blick ger närhet. Man känner dofterna av nyfött barn. Men också doften av blodet från de som dött en ond bråd död.
Patricia Harmans debutroman är ett litet mästerverk som letar sig in i hjärtat för att stanna.
Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i Kulturdelens redaktion.
