Bio: Jakten

Inlagd av Agneta Hagerud Bioaktuellt, Film, Kulturdelen rekommenderar, Recension onsdag, april 17th, 2013

Jakten
Regi: Thomas Vinterberg
Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp, Alexandra Rapaport, Lars Ranthe m.fl.
Drama, Danmark, 2013
Från 15 år
I timme och 56 minuter
Visas på Filmstaden, Örebro
Betyg:

— — —

Jag minns fortfarande hur omskakad jag var efter att ha sett Thomas Vinterbergs film Festen (1998). Det var som att hålla andan hela tiden.  Jag ser fortfarande vissa scener framför mig.  Med de minnesbilderna på näthinnan var det inte svårt att ha stora förhoppningar på Jakten, förhoppningar som till stor del infriades.

Lukas (Mads Mikkelsen) jobbar på dagis sen han blivit av med sitt arbete som lärare. Han är nyskild och bråkar med exfrun om den tonåriga sonen, men börjar så smått få ordning på sitt liv och träffar en ny kvinna (Alexandra Rapaport). Hans bästa vän Teo (Thomas Bo Larsen) har en dotter, Klara (Annika Wedderkopp), som kommer i kläm mellan föräldrarna och deras konflikter, och hon tyr sig till Lukas. När han försöker skapa en viss distans mellan dem reagerar hon på barns vis med att bli trotsigt arg på honom och berättar för dagisföreståndaren att hon inte gillar honom längre. Några ord för mycket sägs och snart är karusellen i gång. För dagispersonalen besannas deras värsta mardröm, vilket får dem att släppa den professionella framtoningen. En klappjakt inleds, trots att flickan snart tar tillbaka sina ord, och Lukas befinner sig i fritt fall. Den gamla gemenskapen mellan barndomsvännerna i byn visar sig inte hålla måttet och borta är den bullriga, manliga vänskapen som uttrycks genom jakt och festande. Den enda som ställer upp på Lukas och hans son är Lukas kompis Bruun, spelad av Lars Ranthe.

Jakten ställer frågan om barn alltid talar sanning.  Svaret blir att så nog inte är fallet, men att det ändå blir barnet som blir lidande till slut oavsett vad som sagts.  Runt Klara byggs murar av förstående och orden läggs i hennes mun, men ingen lyssnar till hennes erkännande om att hon bara hittat på alltsammans. Istället drivs Lukas allt längre ut. Han blir ett villebråd som kan behandlas hur som helst och man ger sig till och med på hans son. När en tid har gått och det värsta har lagt sig ser det ut som om allting är glömt, men man ska inte låta sig invaggas i trygghet. Det överraskande men logiska slutet berättar en helt annan historia.

Biosalongen är tyst som i graven under föreställningen, eftersom Jakten är en film som inte lämnar någon oberörd. Den är fylld av svärta och krossade förhoppningar om lojalitet och vänskap och den ångestfyllda vetskapen att man aldrig fullt ut kan skydda sitt barn. Den lyckas att illustrera både den utpekades vånda och föräldrarnas berättigade oro.  Den civiliserade och humana ytan krackelerar oerhört snabbt när jakten är i gång. Mads Mikkelsen övertygar med sin tolkning av en man vars liv slås i spillror och som kämpar för att återupprätta sig själv.  Överlag är det bra skådespelarinsatser, där särskilt Annika Wedderkopp bör nämnas som den kontrollstyrda och i grunden ensamma flickan.  Fotot är vackert och vågar dröja sig kvar utan att hasta vidare till nästa scen.

Jag har dock några invändningar. De handlar om onödiga övertoner – såsom slagsmålen och den föga överraskande scenen med ett älskat djur som dödas – som Vinterberg kunnat lämna därhän.  Utan dem hade Jakten nära nog levt upp till samma nivå som den kultförklarade Festen.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.