DVD & Blu-ray: Chasing Mavericks

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan tisdag, april 16th, 2013

Chasing Mavericks
Drama, USA, 2012
Regissör: Michael Apted, Curtis Hanson,
Skådespelare: Gerard Butler, Elisabeth Shue m.fl.
Distributör: Noble
Längd: 1 tim 56 min
Betyg:

— — —

Bare with me nu – vi måste prata om en sak. Mikael Marcimain och Tomas Alfredsson slåss om Hoyte Van Hoytema. Precis som Sofia Coppola allt mer börjat slåss med David Fincher om Harry Savides, som annars skänker större delen av sin konstnärlighet till Gus Van Sant. Bergman hade Sven Nykvist, plus Gunnar Fischer, inte att förglömma. Många namn, jag vet. Kontentan – vi måste prata om filmfotografer. Vi hör namnet på en regissör – Fincher, Burton, Spielberg – och sammankopplar genast namnet med en viss typ av estetik. Vi hör Aronofsky och Boyle och tänker artistiska, rappa bildmontage tillsammans med närgångna inzoomningar. Vi hör Malick och tänker kvardröjande natursvepningar och poesi. Tony Scott – high concept och explosioner. Hitchcock – subjektiv kamera och färgfilter. Och så vidare.

Vad vi sällan hör är Robert Burks, Janusz Kaminski eller Roger Deakins. Och vad vi så gott som aldrig hör är Ellen Kuras, Lisa Rinzler eller Mandy Walker. Briljanta filmfotografer bakom moderna klassiker som He Got Game och Menace II Society. Varför är det så? Hur kommer det sig att dessa mästare av ljus, mörker och komposition så ofta förpassas till filmarbetets skuggsida? Filmfotografen som bygger regissörens varumärke lika mycket som regissören själv. Kanske mer. Regissörens konstnärliga kapacitet ska naturligtvis inte förringas men vad vore alla hyllade – och stilistiskt utpräglade – regissörer utan sina fotografer. Svaret är enkelt – oförlösta visionärer, vilse i kameraväskan.

När vi nu har tagit oss igenom detta – smått utdragna (men viktiga) – försvarstal tillägnat fotohjältarna i bakgrunden så kan vi gå vidare med filmen Chasing Mavericks. Och då säger jag Bill Pope och Oliver Euclid – fotoveteranen och fotoprotegén. Dessa två konstnärer gör hela filmen. Det som regissören Curtis Hanson inte lyckas fånga i karaktärsrelationer och handling – som till större delen faller platt via en ängslig dussinhistoria – vägs upp rent visuellt av ett oerhört vackert fotoarbete. Det är naturporr på hög nivå – surfscenerna är helt makalösa. När kameran sveper över ett upproriskt Stilla havet med fokus på de djävulsbetvingande surfpionjärerna så sätter man i sanning popcornen i halsen. Det är nära på BBC-klass.

Chasing Mavericks handlar om verklighetens surflegendar Jay Moriarty, här försiktigt spelad av Jonny Weston. Han drömmer som ung tonåring om att tämja världens största vågor – så kallade ”mavericks” – strax utanför kusten kring Santa Cruz i Kalifornien. Till sin hjälp har han den ärrade surfnestorn Frosty Hesson, säkert men rutinmässigt spelad av Gerard Butler, som under några hårt ansatta veckor skolar honom i surfandets ädla konst. Det är i princip ett komplett handlingsreferat av Chasing Mavericks. Storyn är beprövad hundratals gånger tidigare, stöpt i en form som du tveklöst känner igen – fårad, bister veteran med livskunskap lär motvilligt upp vingklippt men talangfull helyllepojk. Det gör inte Chasing Mavericks till en nödvändigtvis dålig film men onekligen till okomplicerad och förutsägbar film – lite som Karate Kid i surfmiljö.

Filmens tema är den hårdföra jakten efter ett självförverkligande – något som regissören Curtis Hanson utforskat tidigare i sitt filmarbete. Vi minns den skrivkrampande Michael Douglas i Wonder Boys från 2000 och underdogen Jimmy Rabbit som betvingar sin scenskräck i 8 Mile från 2002. På den tiden väjde inte Hanson från att nysta i komplicerade relationer och livssvärta. Det räds han – av någon anledning – i Chasing Mavericks. Filmens – och även verklighetens karaktärer – kämpar försynt med olika miserabla livssituationer. Jay Moriarty lever med en mamma på dekis, Frosty Hesson kämpar med att bli en bättre pappa och Jays barndomsvän kränger droger till pundande surfkids. Hanson nystar i misären men tar sig aldrig tid att på riktigt bejaka den. Varför är svårt att avgöra. Men synd är det – det känns lite oengagerat.

Curtis Hanson kan helt enkelt bättre än såhär. Ända sedan Eminem citerade den sublima rap-duon Mobb Deep i 8 Mile har jag älskat regissörens arbete. Förälskelsen initierades visserligen redan 1997 när Russel Crowe krossade korrumperade polis-näsben i L.A. konfidentiellt men kärleken befästes onekligen när Eminem battlade sönder Leaders of the Free World på The Shelter fem år senare. Nuförtiden har regissören blivit betydligt trubbigare. Chasing Mavericks är Curtis Hanson på försåtligt sparlåga, lyckligtvis ordentligt upplyft av Pope/Euclids fantastiska foto. Inget mer, inget mindre.

— — —

Tommy Johansson