Roman: Jag såg henne idag i receptionen
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, mars 27th, 2013Anders Fager
Jag såg henne idag i receptionen
Wahlströms & Widstrands
– – –
När Anders Fager debuterade med novellsamlingen Svenska kulter (2009) kändes det direkt som en milstolpe inom den svenska fantastiken – och när boken snabbt utvidgades till en trilogi av novellsamlingar, behändigt utgivna som en volym i Samlade svenska kulter (2011) blev det intrycket än starkare.
Kvalitetsmässigt var det skräckberättelser av internationell klass men tonfallet och miljövalet var omisskännligt svenskt; berättelserna spände från skenbart trygga dagismiljöer till hemliga militärutryckningar i skärgården, från varulvsfamiljer i Rosengård och gratisätande kulturelit på Stockholmsgallerierna till plundrande arméer i sjuttonhundratalets Nordnorge. Novellerna var (som regel) möjliga att läsa var och en för sig, men genom korta prosafragment och ett återkommande persongalleri länkades berättelserna ihop och gav antydningar om ett större sammanhang bakom varje enskild otäckhet. Mitt i all den kallsvettiga skräcken fanns en stilistisk lekfullhet och innehållsmässig uppfinningsrikedom som är extremt ovanlig hos samtida författare överhuvudtaget, oavsett genretillhörighet. Att säga att Fagers skrivande är befriat från klichéer vore lite missvisande – snarare har han ett skarpt öga för de klichéer och attityder människor draperar sig i och leker med dem på ett smart sätt, som när han skildrar besvikelsen hos den tonåriga tjej, som verkligen är något så hotfullt som en furie från Borås,en mörkrets egna soldat, går på dejt med en sadomasochistisk gotrockare som mest är… finnig och tonårsfumlig. Och om standardlösningen för att göra det övernaturliga i skräckberättelser godtagbar för läsaren är att först etablera en realistisk vardagsram och sedan spränga den fullständigt i bitar med tentakler, vampyrer och unaussprechlichen Kulten så valde Fager i sina noveller ofta att låta vardagen förbli vardag in i det längsta, men underminerad av den oroande känslan av att det finns mer där ute och att det är redo att slå till när som helst. I novellen Festivaler samexisterade till exempel tristessen och vardagsrutinerna på ett ålderdomshem med återuppförandet av sumeriska dödsmyter, citat ur den högstämda hymnen till kärleksgudinnan Inanna flätades konstlöst samman med gamla Thore Skogman-örhängen på repeat och den manliga protagonistens slöa fluktande på rumpor – och denna brist på tydlig gränsdragning mellan söndertraskade rutiner och hallucinatoriska märkligheter blev till desto mer effektfull läsning. Kort sagt; jag är ett fan.
Så när Anders Fager romandebuterade med Jag såg henne idag i receptionen var mina förväntningar högt ställda. Även om romanen rent handlingsmässigt är fristående från novellsamlingarna så rör det sig om en förlängning och fördjupning av det skuggsverige som etablerades där, och en och annan anspelning på tidigare händelseförlopp kommer helt säkert gå den nyanlände läsaren förbi. Berättelsens nav är trasdockebohemen och fotomodellen Cornelia Karlsson som ända sedan barndomen har hemsökts av ett väsen hon kallar Den Viskande Mannen – en allt annat än välvillig entitet som vill ha Cornelias hjälp med att åter göra sitt inträde i världen och slunga den i det djupaste kaos. Och även om den unga Cornelia gör motstånd efter bästa förmåga så har den demoniska kraften hittat ett utmärkt sätt att bryta ned det på; genom att hålla henne i ett konstant känslomässigt kaos och skada var och en som är dum nog att komma henne nära. Hennes mor, en avdankad schlagerstjärna med missbruksproblem, har tagit sitt liv strax innan rösten för första gången närmar sig Cornelia – och de ohyggliga dödsfallen duggar sedan tätt på de drygt tvåhundrasjuttio sidorna, medans huvudpersonen knarkar, ströjobbar, knullar runt och gör fumliga försök att lära sig svart magi. Romanens andra huvudspår gäller den mystiske och milt sagt åldersstigne arkivarien Fredman, som man kunnat stifta bekantskap redan i Svenska kulter. Här läggs ytterligare några pusselbitar till historien om Fagers antihjälte med en skildring av hur Fredman ursprungligen kom i kontakt med dunkla krafter i sextonhundratalets Europa, hans läsning av förbjudna böcker och mystiska intrigerande med den abdikerade drottning Kristina i Rom.
Nå, hur fungerar då övergången från koncentrerat novellformat till trehundrasidorsroman för Fager? Tja, till att börja med ska sägas att även om jag inte visste det vid påbörjad läsning så är romanen tydligen första delen i en planerad romantrilogi, ett förhållande som naturligtvis gör det vanskligt att ge ett alltför tvärsäkert omdöme. Ett persongalleri som just nu känns lite onödigt spretigt och ett händelseförlopp som tycks innehålla en och annan onödig utvikning och dramaturgisk återvändsgränd kan ju visa sig fylla ett väl så viktigt syfte i efterkommande böcker. Ändå tycker jag nog att det märks att romanformatet är nytt för Fager; Cornelias partier är berättade med en viss ryckig dramaturgi där ett svindlande högt tempo och komprimerad information lite väl ofta får förtur gentemot en mer detaljerad gestaltning. På romanens första sextio sidor hinner Cornelia rusa igenom en traumatisk barndom, tonår, både inleda och krascha en karriär som fotomodell, dra igenom en radda europeiska städer för att hitta på dumheter, testa på det mesta i drogväg och slutligen några konfrontationer med det övernaturliga. Man kan förstås mena att ett sådant berättartempo är helt logiskt med tanke på vilket speedat och självdestruktivt vrak Cornelia faktiskt är – själv hade jag föredragit ett lite mer koncentrerat berättande och mindre listande av samtidsmarkörer och utsvävande anekdoter som just nu inte verkar föra intrigen framåt.
Jag har inte alls några sådana problem med kapitlen om Fredmans sextonhundratal, tvärtom tycker jag de känns som det mest originella och bästa i boken. Fager har ju gjort en och annan historisk utflykt tidigare i sina noveller och det märks att han är gediget historisk bevandrad – scenerierna är inte kalkerade utifrån en önskedröm om att den svenska historien bara skulle vara en lätt variation på USA:s eller Englands med en rad generiska kråkslott som följd. (Så har ju Fager också varit verksam som författare av populärhistoria tidigare.) Språkvändningarna känns sextonhundratal och hur mycket av en ockult ränksmidare Fredman än är så verkar han också i en värld och tid där redan Skåne ligger ohyggligt långt bort – och reagerar också därefter när han för första gången beger sig ner till kontinenten. Även den som härbärgerar förbjuden ockult kunskap kan vara i stånd till att förundras över den märkliga frukten italienarna tydligen kallar för tomat. Det är både fint, originellt och trovärdigt – och emellanåt bara helvetiskt skrämmande. Det är fint så.
Möjligen tycker jag det är lite synd att Fager väljer att låna från den vid det här laget ganska sönderkramade skräckförfattaren H.P. Lovecrafts Cthulhumytologi – det känns som ett överflödigt tillägg till den egna världen och faktiskt smått distraherande. Med tanke på vilken enorm omsorg Fager i övrigt gör sig om att inrama bokens ohyggligheter och flippade övernaturligheter med lyhörd samtidsrealism blir det helt enkelt en smula störande att under läsningen försöka låtsas om som att det inte gick att köpa Cthulhudockor i plysch eller Nyarlathoteptröjor på valfri nördig webbutik.
Sammanfattningsvis är Jag såg henne idag i receptionen, en viss berättarmässig yvighet till trots, en smart uppdatering av skräckgenren där det krälande kaos lika gärna kan slå till på en drogeuforisk Love Parade i Berlin som i en anemisk privatlärds gamla dammkammare – en värld där det extremt moderna och mondäna lever sida vid sida med det uråldriga, där det dekadenta sexet, knarket och demondyrkandet pågår mellan skål och vägg i var och vartannat kvarter. Och att det svenska litteraturuniversumet också rymmer en sådan värld gör det till en betydligt roligare plats att befinna sig i.
– – –
Per Klingberg
