Vårt sista tabu

Inlagd av Kulturdelen Debatt tisdag, mars 26th, 2013

I våra dagar har långvariga förbud försvunnit i kampen om tittare, som sexuella scener och extremt våld. Nyfikenheten har varit stor ifråga om aktiviteter som stora grupper inte har upplevt. Ett sista tabu består, nämligen vad som händer vid livets slut. På ett sätt är det märkligt, därför att det berör alla utan undantag. Det finns dock många tecken på att människan har svårt att acceptera icke-varat. Inom många kulturer har man på allvar föreställt sig att döden är tillfällig och att en elit inom släktet kommer att återuppstå från de döda och därefter leva i evighet bland gator av guld.

Rädslan inför det oundvikliga har givetvis lagt en kall hand över alla funderingar om hur slutet kommer att gestalta sig. Att sluta med ett hjärtstillestånd eller en trafikolycka är en acceptabel modell för de flesta, men ingen kan i förväg veta om man kommer att gynnas av denna plötsliga, lyckliga lösning. Ett värre alternativ är att rörelseförmågan och intelligensen gradvis försvinner och ersätts med  en lång, meningslös och förnedrande väntan på det oundvikliga slutet. Även för de närstående blir detta tillstånd plågsamt att uppleva. Exemplet med en ung kvinna som i ett par decennier  tvingades leva instängd i en svensk respirator är något att ha i minnet.

I vår kultur finns det numera inte många som föreställer sig att Jesus skulle komma tillbaka för att samla upp och sortera likmaskarnas avföring, bara för att rekonstruera levande individer som kan stå upp inför en domstol. I brist på evigt liv befattar vi oss däremot med att förlänga livet. I läkareden förbinder man sig att visa ”vördnad för livet”, vilket kan tolkas som att det senare är det sista man sätter ut. Hellre utdraget lidande och förnedring än ett värdigt slut. Konsekvensen har blivit att jorden är grymt överbefolkad, vilket bland annat lett till överfiskning, luft- och vattenförorening samt nedhuggning av gröna skogar. I detta läge ägnar sig miljöfanatiker åt att ”rädda” utrotningshotade arter, okunniga om att miljoner arter redan har försvunnit, vilket gjort det möjligt för homo sapiens att utvecklas.

Vi människor har aldrig tillfrågats om vi vill bli födda. När vi nu existerar får vi veta att vi tillhör  någon annan. De troende menar att Guds vilja är det enda rättesnöret, och att vårt lidande i slutskedet är ett förskott på de eviga straffen. I politiska kretsar nedprioriterar man problemet med dödsplågorna för att man fruktar fientliga partiers angrepp. En nu avgången minister yttrade att Hitler gjort ”många dumma saker”, vilket var det årets understatement. Jag kan föreställa mig politikers skräck för att omsorgen om de döende skall jämföras med nazisternas bindgalna utrotning av icke önskvärda.

Demokratins innersta kärna är att alla skall erkännas individuella friheter, bara begränsade av hänsynen till andra enligt de regler som fastställts i konstitution och lagbok. Att sluta leva är ingen aggression mot andra medborgare, och det är självklart  att det sparar samhällets resurser, jämfört med kostnaden för den avancerade vård man kommer att behöva på sin ålderdom. Att antalet gamla ökar på ett katastrofalt sätt är ingen hemlighet i kanslihuset, där man länge talat om det hotande ”köttberget”.

Om man redan blivit inlagd på sjukhus har man idag rätt att förbjuda tvångsmatning och tvångsvattning, en kombination som leder till döden på någon vecka. Väntetiden innebär emellertid en svår plåga, och patienten måste hållas besvärsfri genom en lätt narkos. Storebror anfäktas emellertid av den besynnerliga tanken att man under narkosen kanske ändrar sitt beslut, och därför skall man väckas just före döden och tillfrågas om man står kvar vid sitt beslut ! Riktigt samvetsömma jurister kan eventuellt oroa sig för att patienten ändrar sig efter döden. Lyckligtvis har ingen ännu tänkt på att väcka en sövd patient för att få bekräftat vem som skall få det eftertraktade antika skåpet.

Det enda rimliga är att varje människa får rätt att uttrycka sin yttersta vilja i ett bevittnat dokument, som får samma status som ett testamente och blir del av patientens journal. Det gäller bara att se till att  det blir utskrivet i god tid, långt innan läget blir kritiskt. Precis som nu gällande instruktioner för framtiden kan det ändras så länge personen förblir vid sunda vätskor, d.v.s. innan hen har narkotiserats.

Den mest rationella lösningen för att undvika onödigt lidande i slutskedet är naturligtvis en lätt narkos, följd av en injektion av kaliumklorid, som får hjärtat att stanna. En svårighet är att få läkare att hålla i sprutan, eftersom de envisas med en alldeles egen etik, oavsett var arbetsgivaren fastställer. Ytterst är det väl patienten som är arbetsgivaren, men i hans ställe finns ju politiker – dubbelt så många som de borde vara. Regeringen har redan försökt utreda problemen med eutanasi, men kristdemokraterna vägrade medverka. De ställer Kristus före demokratin, men han var i själva verket den förste själv-offraren.

De som frivilligt, och med samhällets hjälp, väljer att avsluta sitt liv (och därmed överlåta vården till någon som bättre behöver den)  bör inte hotas med de eviga straffen utan tvärtom hedras som nationens hjältar.

– – –

 Gunnar Bäckström

 Malmö