DVD: De magnifika Ambersons

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension, Videohyllan lördag, mars 23rd, 2013

De magnifika Ambersons

Drama, 1942, USA

Distributör: Studio S

Regi: Orson Welles

Skådespelare: Joseph Cotton, Dolores Costello, Anne Baxter, Tim Holt, Agnes Moorehead m.fl.

Längd: 90 min

Ute nu på svensk DVD

– – –

 

1941 långfilmsdebuterade Orson Welles, blott 26 år gammal, med Citizen Kane. Den unge Welles blev genast geniförklarad och filmen brukar alltid hamna i toppen när kritikerna kårar världens bästa filmer. Den brukar ofta rentav benämnas som Den bästa filmen någonsin. Och visst är det ett praktverk. Från den avancerade handlingen – filmen berättas nästan uteslutande genom flashbacks, till det revolutionerande fotot och ljussättningen, till det utmärkta skådespeleriet. Hantverksmässigt är filmen oangripbar. Sen att Welles både regisserade, producerade och själv spelade rollen som Kane bidrog till hans genistatus. En av anledningarna till filmens storhet kan förklaras med att Welles hade full konstärlig frihet när han gjorde filmen; han var sin egen producent och således motsatte sig ingen hans visioner. Men filmen floppade på bio. Man får anta att produktionsbolaget RKO inte var så glada åt det. När han sedan skulle regissera sin andra långfilm De magnifika Ambersons (1942) var den konstnärliga friheten inte lika stor. Bolaget klippte ned filmen med femtio (!) minuter och spelade in ett ett annat slut (regissörens slut ansågs vara för deprimerande) då Welles var på semester efter inspelningen. Filmen landade alltså på biograferna i en 90 minuters version med lyckligt slut. Den floppade också. Med den bakgrunden är det lätt att tro att De magnifika Ambersons skulle vara en mycket dålig film. Men så är alltså inte fallet Jag skulle rentav säga att denna är i klass med Citizen Kane, om inte bättre.

Historien börjar på 1870-talet. The Ambersons är den välkända societetsfamiljen i en stad i Midwest vars rikedom och lättja irriterar stadsborna. Trots detta ingjuter familjen något slags respekt med sin herrgård till hus och flådiga fester alla vill gå på. En ung affärsman vid namn Eugene (Joseph Cotton) uppvaktar godsets fröken Isabel (Dolores Costello) för att se henne välja en annan, mer respektabel man. Paret får en son, George, en illbatting till pojk vars aristokratiska hybris inte har några gränser. Men tiden har gått förbi The Ambersons. Industrialismen gör sitt intåg och Eugene blir en av de som utvecklar den första prototypen till automobilen, för att senare bli rik. The Ambersons å andra sidan forsätter att åka i häst och vagn, sin vana trogen, och föraktar moderniteten. Senare ska det visa sig att detta var ett ödesdigert misstag, och familjens status och rikedomar börjar fort sjunka. Åren flyter fram och mannen dör. Så står då Eugene än en gång på trappen för att uppvakta Isabel. Detta är något som den unge George tänker sätta stopp för.

En del menar att auteur-begreppet är förlegat. Att det ligger något reaktionärt över det hela och att det bara är en annan benämning på Det manliga geniet (få kvinnor kallas auteurer inom filmvärlden, men några finns). Dessutom är film inte en enda persons verk, regissörens, utan ett kollektivt sådan. Men nog är det befogat att fortfarande kalla Welles en auteur; om inte kan vi helt skrota begreppet. För filmen osar verkligen av en särpräglad stil i allt ifrån den torra men humoristiska berättarrösten av Welles, till den fläckfria klippningen, fotot som är utommänskligt skickligt och liksom flyter fram i långa tagningar, till den underbara musiken av mästerkompositören Bernard Herrmann. Filmen är något av en period piece men utan att falla in i det gråa och tråkiga som ofta omger genren. Den historiska aspekten med industrialismen intåg utgör en fond och katalysator för The Ambersons resa ned i rännstenen, snarare än att filmen skulle vara något trist kostymdrama.

Vackrast i filmen är balscenen där The Ambersons har sin sista överdådiga fest. Kameran följer långsamt karaktärerna när de stundom går och minglar, stundom dansar sig fram över paradgolvet. Den långa tagningen är verkligen magnifik samtidigt som den är profetisk; detta är den sista stora kvällen för familjen. Efter detta kommer allt sakta att börja rasa. Hitchcock hade tidigare utvecklat denna typ av tagning i filmer som Rebecca (1940) men jag undrar om inte Welles gör det bättre.

Det är svårt att inte gräma sig över att De magnifika Ambersons aldrig utkommit i sin ursprungliga klippning. Kanske skulle det rentav vara en annan film då. Och det är studiosystemet i Hollywood som är skyldiga till detta brott! Men nu finns 90 minuters-versionen på den svenska DVD-marknaden. Se den!

– – –

Erik Göthlin är filmvetare och tillhör Kulturdelens redaktion