Musikal: Clive Nolan – Alchemy

Inlagd av Åsa Jonsén Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, mars 22nd, 2013

Clive Nolan

Alchemy

(Metal Mind Productions)

—

Vi börjar väl med att lägga förväntningsribban på en rimlig nivå: det här är den bästa musikal som skrivits sedan The Phantom of the Opera. Då kör vi!

Clive Nolan albumdebuterade 1986 och förknippas med band som Arena, Pendragon, Shadowland, Strangers on a Train och Nolan & Wakeman. Även om han har gjort sig sitt namn inom progressive rock är detta inte en ”rockopera” utan en ren musikal. Nolan själv har skrivit libretto och musik, arrangerat, producerat, och givetvis sjunger han en av huvudrollerna själv samt spelar keyboard. Det är inte förvånande att ”Alchemy” tog fyra år från idé till färdig produkt.

Det är dock inte bara Nolans namn som lockar tankarna till den brittiska progressiva scenen: bland sångarna hittar vi Tracy Hitchings från Landmarq, Damian Wilson från Threshold, David Clifford från Red Jasper, Andy Sears från Twelfth Night, Paul Manzi från Arena och Paul Menel från IQ. Därmed lämnar vi progrockreferenserna.

Till skillnad från många musikaler håller librettot hela vägen: året är 1842 och professor Samuel King (Clive Nolan) söker efter artefakter som gömts av den store alkemisten Thomas Anzeray (Chris Lewis). Lord Jagman (Andy Sears) assisterade först King, men förrådde och sköt honom, och tror att han är död. King räddades dock av Eva Bonaduce (Victoria Bolley) och tillsammans med William Gardelle (David Clifford), börjar de jakten på artefakterna och Jagman. Jagman har dock inte bara förrått King, utan också Amelia Darvas (Agnieszka Swita) som bär på den viktigaste ledtråden. När trion räddar Amelia från att hängas börjar äventyret på allvar.

Varje musikal med självaktning behöver förstås också en kärlekshistoria, och här finns den mellan Gardelle och Amelia (och den ännu mer smärtsamt outtalade mellan King och Eva). Gissa om den uttrycks i en del känslodramatiska solonummer och duetter?

Duetterna är oerhört snyggt skrivna, men de stycken där Nolan använder en trio och rentav en kvartett och får allas texter att fungera ihop samtidigt, ja, de är fullkomligt magiska. Om man nöjer sig med att en låt skall vara bra eller vacker kan man helt klart njuta av dem utan att gräva ner sig för mycket, men om man gillar att dyka in i smart skrivna stycken är detta en ren extasfest. Lyssna exempelvis på ”King Explains” och ”Highgate”.

”Alchemy” är synnerligen välcastad: det är stor variation på rösterna, men de flesta av sångarna har den där musikalnyansen eller en touch av drama utan att tippa över i melodrama. Andy Sears är magnifik i rollen som skurken Jagman: när han får vansinnesutbrott i ”Jagman Arrives” eller när han åmar sig för Amelia i ”Deception” är det svårt att inte gilla honom trots att han är en bad guy. Victoria Bolley har också en röst som gjord för West End, och på samma sätt som det finns variation i röster finns det stor variation i låtmaterialet. Inte allt är stort och bombastiskt, utan det finns mer jordnära nummer som exempelvis ”Desperate Days” (sjungs av Noel Calcaterra) och ett par bitar som viskar om Nolans brittiska operettarv från Gilbert & Sullivan.

Och ja, eftersom detta är 100 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} West End är det inte så konstigt att när den stora dramatiken sker i ”Overture” och ”The Ritual” är det faktiskt helt omöjligt att inte tänka på The Phantom of the Opera. Det rör sig dock inte om något stulet: det är den mäktiga orkesterattacken som flirtar med Andrew Lloyd Webber. Gillar man välskrivna musikaler typ Phantom och Chess blandat med en gnutta Prokofiev-dramatik och ordentligt catchy melodier är ”Alchemy” ett givet köp.