Diktsamling: Mörker och ömhet

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 14th, 2013

Mörker och ömhet
Joyce Carol Oates
Poesi
Ellerströms, 2013
Översättning: Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén
Inledning: Ann Lingebrandt
127 s.
Ute nu.
Betyg:

— — —

Som en mycket trogen Oates-läsare förstod jag att jag var något på spåren som jag helt missat när jag öppnade Mörker och ömhet. Jag kände inte till att Oates skrev poesi.  Ändå har jag läst en del om henne och följt hennes digra utgivning av romaner – alla med kvinnor och barns utsatthet och livsvillkor som tema – genom åren.  Jag ställdes inför en överraskning, och inte vilken som helst.

Oates debuterade som poet år 1968 med samlingen Women in love and other poems, men det var när dikterna gavs ut året därpå i Anonymous Sins som debuten blev känd. Mörker och ömhet innehåller dikter från olika samlingar och ur The New Yorker från 1969 till 2012.  Titeln anspelar på de teman Oates alltid skrivit om – kärlek och våld – från kvinnors och barns perspektiv i sina romaner. Det ryms kärlek och ömhet i hennes berättande men också mörker och våld; baksidan av historien.

Diktsamlingen rör sig mellan djup och ironi. Jag läser och är snart ohjälpligt fast, snarad i den klara röst som talar till mig. Det är både vackert och tragiskt med en känsla av skenbar enkelhet, vilket det förstås inte är. Det är bister verklighet skildrat med en poets hand och som ett raster över texten ligger vetskapen om livets förluster och dess sårbarhet, med den knivskarpa insikten om begränsning och det pris som finns att betala, men samtidigt är det en sång om det ofattbara i att leva. Texten lånar sitt innehåll ur naturen och det storslagna, men också det vardagliga: kontinenter, lera, den yttersta kanten av ögonlocken och snöoväder. Livet är inte litteratur, det är dagar och nätter som Oates beskriver det: ”Ditt liv är inte prosa: / du har inte skrivit det. / Du behöver inte ens förstå det.”

Oates styrka är att skriva fram en djupare tanke ur till synes vardagliga händelser. I dikten Det yttersta blir läsaren medveten om ändligheten i tillvaron via en vanlig morgonsyssla:

När jag kammar håret hörs en plötslig morrning
från de skära plasttänderna.

Så tyst döden inträder.

Men jag menar naturligtvis bara tanken.
Tanken på döden.
Tanken på Döden.

Jag menar naturligtvis bara tanken
som inträder.

Det finns som sagt ironi, som i dikten In medias res: ” Att komma till mittpunkten i sitt liv / och finna att det är ett café i West Virginia – dragigt, fettluktande, med smutsigt golv – /…/”  men det ryms också en knivskarp och livsavgörande kritik och tragik. Den tecknas i dikten En sång från Mellanvästern som handlar om en ung kvinna som nyligen flyttat från föräldrahemmet till sin make: ”/…/ min sång är lågmäld och rasande / som om den blivit galen av saltstänk /…/ Finns det inget mer? ” , en dikt om instängdhet och ofrihet, om livsbegränsningar.

Att läsa Oates poesi ger mig lust till livet, en önskan att medverka. Dikterna bjuder upp, för i det svarta finns klara blänk av  en slags storslagen, allomfattande medvetenhet. En livslåga som oavbrutet brinner.  En fantasi om något utöver, vilken får mig att kliva in i dansen. En stark känsla av att orden handlar om mig, att jag ska höra upp för att förstå någonting. Oates skriver:

”jag stirrar på det jag som är jag”

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare