Seriebok: Arzak – övervakaren
Recension, Serier onsdag, mars 13th, 2013Moebius
Arzak – övervakaren
Faraos Cigarer
Övers: Karl Ridderström
– – –
Herakleitos påstående att man aldrig kan stiga ned i samma flod två gånger har upprepats så många gånger under årtusendena att man väl numera får betrakta dem som vedertagen visdom snarare än suggestiv aforism.
Kanske kan man säga att den franske serietecknaren Jean Giraud, minst lika känd under pseudonymen Moebius, med albumet Arzak – övervakaren gjorde sitt bästa för att definitivt vederlägga Herakleitos.
Seriealbumet utgör nämligen en högst oväntad återkomst för den franske visionären till den trettiofem år gamla Arzak – en skapelse alla hade antagit att han sedan länge hade lämnat bakom sig som ett fascinerande fragment. Även om den ursprungliga serien till omfånget var en ytterst blygsam skapelse, som i samlat format endast med nöd och näppe passerar fyrtio sidorsstrecket, kan man knappast överskatta dess betydelse för den europeiska seriekonstens utveckling. Serien bestod av korta historier helt utan beledsagande text om en äventyrare som utforskade främmande och skrämmande världar som vette mot såväl surrealisten Max Ernsts målade vegetationsmyter, som mot rafflande rymdopera och svärdssvingarfantasy. Vem mannen var, var han befann sig och varför han gjorde det han gjorde var helt upp till läsaren att tolka efter bästa förmåga. Var Arzak namnet på protagonisten? Planeten han vistades på? Ingen visste. Men det var både skrämmande och vackert – och vidgade för alltid vyerna för vad några få seriesidor kunde tillåtas uttrycka.
Det säger sig självt att en senkommen återkomst till så klassisk mark är ett riskabelt projekt. Och än mer riskabelt är det naturligtvis att plötsligt låta sin figur tala och för första gången ingå i ett tydligt och sammanhängande narrativ. Där en tidig historia var avklarad på fem, sex sidor skulle det nu bli en hel trilogi om äventyraren, där detta album skulle vara den första. Och om hjälten ursprungligen var en nyckfullt grym och främmande figur så har Arzak här blivit en mer entydig hjältetyp, avgjort mänsklig både till utseende och handlingssätt. Som övervakare på planeten Tassili, belägen i utkanten av ett människodominerat intergalaktiskt imperium, upprätthåller han lag och ordning, visar ovanligt mycket respekt för planetens urinvånare, wergerna, och tar sig gärna tid att gulla med barn. Kort sagt: om de tidiga äventyren var exkursioner in i oroväckande mångtydighet och det undermedvetnas dunkel är denna historia ett betydligt mer klassiskt pojkrumsäventyr, med drag av såväl westerndrama som bombastisk science fiction á la Star Wars och civilisationskritik som erinrar om Hayao Miyazakis manga Nausicaä från vindarnas dal. Vackert och suggestivt är det fortfarande och framför allt då planetens dramatiska landskap och flippade flora och fauna. Men för att göra en lika orättvis som oundviklig jämförelse: det sinnesvidgande och epokgörande hos originalet återupprepas inte. Så nej, Herakleitos blev inte vederlagd den här gången heller. Tyvärr.
– – –
Per Klingberg
