Europeiska kyrkogårdar: Cimetière du Montparnasse – en otäck historia

Inlagd av Tove Ekström Krönika tisdag, mars 12th, 2013

Tove Ekström fortsätter sina vandringar bland spöken och vampyrer på kyrkogårdarna. Nu är hon i Paris.

Cimetière du Montparnasse ligger i södra Paris och ger ett ganska strängt intryck. Uppifrån är den en ren kvadrat med ett symmetriskt mönster av breda asfalterade gångvägar. Runtom löper en hög mur omkramad av snåriga klätterväxter. Annars finns det inte mycket grönska här. Höghusen tornar upp sig på alla sidor och trafiken brusar från andra sidan muren. Det är en stor kyrkogård, ett oöverblickbart stenlandskap i grått, svart, matt rosa och skinande vitt. Nya, blänkande moderna stenar i tvära snitt. Utsirade små kapell i gotisk stil, höga och tunna, som utdragna på längden. Bronsbyster färgade blekgröna av regnet. Halvt söndervittrade änglar. Tunga sarkofager, vissa med mossa och oläsbar text och andra med förgyllda bokstäver och färska fång av liljor. Stenar i olika stadier av förfall. Stenar i olika stadier av upprustning. Stenar i olika stadier av sorgearbete. Stenar i olika stadier av glömska.

Cimetière du Montparnasse skapades av tre bondgårdar 1824 och kallades från början ”Le Cimetière du Sud” (Södra Kyrkogården). Sedan 1786 hade kyrkogårdar varit förbjudna i centrala Paris på grund av hälsorisker. Man stängde Cimetiére des Innocents och genomförde det enorma arbetet att nattetid flytta alla kvarlevor till Katakomberna. I utkanterna av Paris bildades nya kyrkogårdar. I söder Cimetière du Montparnasse, i norr Cimetière de Montmartre, i öster Cimetière du Père-Lachaise och i väster Cimetière de Passy. Efter Père-Lachaise är Montparnasse Paris mest besökta kyrkogård. Sartre och de Beauvoir är begravda här. Liksom Serge Gainsbourg vars grav är överöst med blommor, fotografier och kärleksförklaringar. Baudelaires och Becketts gravar är enklare.

Cimetière du Montparnasse är inte bara känd. Den är också ökänd. 1846 började härjningarna av Montparnasse-Vampyren. Någon klättrade över muren till kyrkogården om natten, öppnade gravar och släpade fram de döda. Bitmärken återfanns på kropparna. Kannibalism rapporterades. Rykten spreds i Paris. Man talade om en varulv på kyrkogården. Även andra kyrkogårdar runt om i landet drabbades. Främst intresserade sig ”vampyren” för nyligen begravda kvinnolik. Den yngsta ska ha varit en flicka på sju år. Bevakningen skärptes på kyrkogårdarna.

Det är en solig marsdag och här finns praktiskt taget bara familjegravar. Många sträcker sig generationer tillbaka i tiden. De som dött nyligen har aldrig träffat de människor de delar grav med, människor som dog innan de själva var födda. Kanske gör det döden mindre ensam. Den individuella, ensamstående stenen syns knappast till någonstans. Fransmännen är mycket för pampiga monument. Man öser på. Det finns inget som är för mycket. Man dekorerar ivrigt och i många fall, med risk för att låta som (eller faktiskt vara) en stilfascist, helt utan hänsyn till god smak. Blommor i plast eller nylon är kanske den mest utbredda trenden. Färgglada och rena eller mögelspirande och urblekta. Man sätter också gärna små minnestavlor på graven. De är ofta i glas, utan färg eller med en ton i ljust rosa eller blått. De kan också vara i porslin, exempelvis formade som ett hjärta eller en uppslagen bok. Gulddetaljer hör till normen tillsammans med små målade blommor, fåglar, solnedgångar, havsstränder, delfiner etc. Minnestavlorna kan vara från jobbarkompisarna, vänner eller familjemedlemmar. Det finns ofta personliga hälsningar, citat eller verser ingraverade. I höstas stötte jag på en minnestavla vars text var skriven i det hatade teckensnittet Comic Sans.

De mystiska brotten under 1800-talet begicks i själva verket inte av vare sig en vampyr eller en varulv utan av något betydligt mer skrämmande: en människa. De kroppar som grävdes upp kläddes av, användes till sexuell njutning och skars sedan sönder. Utifrån fallet på Cimetière du Montparnasse myntade den belgiske psykiatrikern Joseph Guislain (1797-1860) en helt ny medicinsk term: nekrofili.

Jag går vidare in i de smala gångarna. Det är inte ovanligt att det finns bilder av den döde på graven, innefattad i själva gravstenen eller i en mindre minnestavla. Här finns också snäckor, små figurer av änglar, glaspärlor i klara färger, ljus och lyktor i alla former och storlekar, gosedjur, fotografier, brev, lappar, cd-skivor och kvarlämnade jularrangemang med röda sidenrosetter och förgyllda kottar. Speciella blommor, kors eller blomkransar i keramik är en utbredd tradition. De tillverkas på en bas av sandsten, formas för hand och glaseras i olika färger. Frankrike är den största tillverkaren och exporterar till exempel till England och Australien. De var mycket populära under den viktorianska eran men går fortfarande att köpa i kyrkogårdsbutiker i närheten av större kyrkogårdar. Tanken är att de ska ersätta färska, tillfälliga blombuketter. Keramiken åldras fint. Den svartnar av avgaser, ytan krackeleras, de nöts av väder och vind och överväxes av mossa och ogräs.

Jag tycker att det är förbannat vackert att man struntar i allt vad god smak heter. Att det inte har någon betydelse här. Att man så totalt sopar blygheten inför döden under mattan. Det verkar som att de allra högtidligaste tillfällena i våra liv inte lyder under samma lagar som dagarna mellan dem. Kyrkogårdsestetiken är bara ett exempel. Designframstegen här verkar gå minst sagt långsamt. En del har förstås hänt men om man tänker på hur nästan allting annat byter utformning och skepnad är det verkligen uppseendeväckande lite. De polerade mahognykistorna, de fejk-gotiska urnorna och den svarta satängen dröjer kvar. På bröllopsfronten har det hänt lite mer. Kanske för att bröllop är en stor och lönsam industri och då tjänar man på trendväxling. Inte heller här verkar normala regler gälla. Förnuftigt folk tappar huvudet och tycker helt plötsligt att det är vettigt att lägga femtusen kronor bara på servetter. Begravning och bröllop upphäver normaliteten. Konstigt vore det väl annars.

Natten den 15e mars 1849 upptäckte en patrullerande polis en gestalt i mörkret; en människa i färd med att klättra över kyrkogårdsmuren. Polisen sköt mot mannen som skadades i högra sidan och därpå kunde gripas. Hans namn var François Bertrand (1824-1850), sergeant inom den franska armén. Han hade varit en exemplarisk sergeant. På militärsjukhuset Val-de-Grâce vårdades han för sina skador och återberättade sin historia för en av sina läkare. Redan tidigt i sitt liv hade han fascinerats av det döda och hade för vana att dissekera döda hundar och katter. När han senare började gräva upp människolik gav det honom njutning att både våldta kropparna och skada dem. Impulserna till nekrofila handlingar kom oftast med huvudvärk och hjärtklappning. Då han råkade befinna sig på en kyrkogård 1847 stötte han på en färsk grav och överväldigades av den ”nekrofila impulsen” så starkt att han grävde upp kroppen med händerna, trots att det fanns människor i närheten. Han beskrev lyckan han upplevt när han träffat på liket av en sextonåring flicka och att en levande kvinna inte var någonting i jämförelse. Sergeant Bertrand visade ingen ånger för sina brott och erkände att han skändat gravar vid dussintals tillfällen runt om i Frankrike, varhelst han för närvarande var stationerad i armén. Sergeant Bertrand förklarade att han känt sig tvingad att gräva upp kropparna, ofta med sina bara händer, för att skära i köttet. Varför han kände detta behov kunde han inte svara på. Domen blev ett års fängelse för gravskändning och för skadegörelse av statens egendom. Han kunde inte fällas för våldtäkt eftersom den brottsrubriceringen endast gällde levande. I fängelset visade sig Bertrand vara en mönsterfånge och försattes på fri fot 1850. Kort därefter tog han sitt liv.

—

Bild och text: Tove Ekström