Brev från Beijing

Inlagd av Kulturdelen Reportage tisdag, mars 12th, 2013

Jag tänker på gårdagens iakttagelser. Allt vandrande. Detta meditativa planlösa vandrande runt Beijings smågator, hutongerna, där människor lever sina liv. Syner och dofter sköljer över mig utan att fastna. Men cykelkärran minns jag. Den som hade en god soppa på flaket; purjolök, selleri, koriander, huggen oxsvans.

Som en reflex sträcker jag mig efter kameran för att ta med mig detta hem. Men varför? Vad är det som gör att jag alltid vill fotografera andra människors vardag? Det liv de lever med varandra – dagar, år, tills döddagar.

Jämför jag?

Vad letar jag efter?

Så möter jag en blick, hastigt, och vi ler båda. En överenskommelse om att vi har sett varandra, och godkänt varandra. Nästan som om vi kände varandra, som om våra blickar möttes i ett leende för att vi har setts tidigare. Det är märkligt, det har vi ju inte gjort, och kommer säkert aldrig mer att göra. Är det så enkelt som att säga att vi har något gemensamt. Vi är alla människor. Är det den bekräftelsen som jag söker?

Men i dag är en annan dag, och Kinas kommunistpartis 18:e nationella kongress börjar sitt möte och ska välja ny president. Det är tio år sedan sist.

På väg mot Folkets stora hall vid Himmelska fridens torg vandrar jag genom hutongerna. Som kvarlevor från en annan tid sitter de där i gathörnen, de äldre kvinnorna och männen, väl vadderade i den råa kylan. De sitter på små pallar eller stolar och ser sömnigt ut över alla människor som rör sig makligt fram i olika ärenden och åt olika håll. Public Security Volunteer står det på det röda armbandet. Under kommunistpartiets kongress är volontärerna 1,4 miljoner, påstås det, som ska hjälpa polis och annan ordningsmakt att bevara lugnet i huvudstaden och landet.

I dag hyllas också minnet av Lei Feng, landets egen goda samarit. För 50 år sedan uppmanade Mao Zedong massorna att lära av Lei Feng. Och nu lyfts han fram igen som ett föredöme för Kinas folk, som en som ”så osjälviskt ha tjänat massorna”. Lei Feng var soldat i Folkets befrielsearmé och dog ung, 22 år gammal 1962, efter att ha fått en fallande telefonstolpe i huvudet.

Extremt många poliser är utkommenderade under kommunistpartiets kongress,i bilar, bussar, till fots och på Segway, uniformerade och civila (som tror att ingen ska se på dem att de också är poliser – men det syns i blickarna). Deras uppgift är att bevara lugnet.

Väskor och id-kort undersöks noga hos alla dem som ska beträda torget, eller gå in under Mao Zedongs stora porträtt till Den förbjudna staden.

Så händer det plötsligt, och är över på en minut.

Två kvinnor i 40-årsåldern kastar upp ett knippe flygblad i luften. Snabba fötter hörs, människors röster höjs och ropar. Från överallt springer poliser, uniformerade och civila som stått ”gömda”. Ögonblickligen övermannas kvinnorna, och deras ansikten förvrids i smärta, de slits från platsen och skuffas in i en polisbuss. Lika snabbt som detta sker har flygbladen plockats från marken.

Så är det hela över.

Men upprepas en halvtimme senare. En kvinna, och ett knippe flygblad som kastas upp i luften. Men inte heller dessa blad flyger särskilt långt med de livsfarligt fria orden. Snabbt är de bortplockade av den allt mer nervösa ordningsmakten.

En timme senare händer det en tredje gång, alldeles snett utanför Folkets stora hall. En man tänder på ett band smällare som om det vore nyår, och kastar upp ett knippe ord i luften.

Men de når naturligtvis inte in i hallen, där bara noggrant utvalda ord används.

Jag tänker på den osjälviska Lei Feng – men inte särskilt länge.

I stället på de modiga och osjälviska kvinnor och män som redan innan sin aktion visste att den skulle misslyckas; att de skulle gripas och att inga fria ord skulle flyga så långt att någon skulle få läsa dem. Ändå genomförde de den. Vilka var orden?

Vad ville de säga, dessa osjälviska människor?

—

Text och bild: Sten Lundberg