CD: String Quartets Vol. 1 & 2 av Paul Hindemith

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, februari 26th, 2013

Paul Hindemith: String Quartets Vol. 1 (Nos.2 & 3) (Naxos)  Speltid: 64’39.

Paul Hindemith: String Quartets Vol. 2 (Nos.5, 6 & 7) (Naxos)  Speltid: 71’13.

Amar Quartet (Anna Brunner, violin; Igor Keller, violin; Hannes Bärtschi, viola; Péter Somodari, cello)

Betyg:

–

Paul Hindemith (1895–1963) dras med ryktet att vara en tysk tråkmåns till tonsättare – vilket inte hindrar att hans stora musikhistoriska betydelse är oomtvistad. Men det är det där med 20-talets tyska ”nya saklighet” som ställer till det: Hindemith hantverkaren. Det är orättvist. Man kan vara en god hantverkare utan att vara tråkig.

Med hela sju numrerade stråkkvartetter i bagaget, skrivna mellan 1915 och 1945, hör han till genrens verkligt produktiva tonsättare. Men kan han jämställas kvalitativt med de riktigt stora kvartettmästarna under 1900-talet, med Bartók och Sjostakovitj? Nej, knappast. Men det hindrar inte att det rör sig om musik väl värd att höra. Naxos har inlett en komplett inspelning av kvartetterna och har hittills gett ut två cd. En till bör det bli. Och förhoppningsvis inkluderar man då också de humoristiskt-parodiska stycken som Hindemith bland annat samlade under titeln ”Militärminimax”.

Skulle man redan ha den här musiken med Kociankvartetten (Praga Digitals) kan man vara nöjd och belåten. Om inte så erbjuder schweiziska Amarkvartetten – som tagit sitt namn efter den kvartett där Hindemith själv en gång i tiden spelade altfiol – alldeles utmärkta tolkningar på dessa nya skivor. Lite förvirrande är det emellertid att kvartettnumreringen skiljer sig mellan de olika inspelningarna; men vad jag förstår är det Naxos sätt att räkna som idag är det vedertagna.

Den 2:a kvartetten skrevs våren 1918, i stort sett på slagfältet under första världskriget. Men det är inget som hörs. För Hindemith var musiken absolut i den meningen att det handlade om att skapa fungerande strukturer snarare än att breda ut sitt eget inre. Men han komponerade gärna vad han kallade ”bruksmusik” för olika tillfällen – dock med urskillning och utan att gå vilka ärenden som helst. Men även om han kan kallas en modernist på klassicistisk, eller barock, grund så finns här även romantiska drag, och en del av de långsamma satserna är mycket vackra. Det gäller till exempel de i 3:e och 5:e kvartetterna. Det var också 3:an som blev Hindemiths genombrott och som markerade hans nya och egna stil efter den mer Brahmsinfluerade 2:a kvartetten. Den här nyorienteringen var inget som gick hem i 30-talets Tyskland. Under nazismen brännmärktes hans musik som urartad och Hindemith tvingades i exil.

Det man möjligen kan sakna i dessa stråkkvartetter är en än mer uttalad personlighet, en tydligare tonsättarsignatur, något som sticker ut, något som riktigt griper tag och gör det omöjligt att värja sig. Men samtidigt bjuds här så mycket bra musik att det är synd att klaga.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.