Serier: Klas Katt dricker kaffe
Recension, Serier söndag, februari 24th, 2013Klas Katt dricker kaffe
Gunnar Lundkvist
Kartago förlag
— — —
Med sin nya tegelstensvolym Klas Katt dricker kaffe har Kartago Förlag och Gunnar Lundkvist skapat en ny samlingsklassiker som absolut inte ska missas av den som älskar svenska nutida serier och vill studera det svenska serieundrets rötter. I denna praktvolym har Kartago förlag samlat de sex böcker som gavs ut mellan 1979 och 1992 och som blir en längre berättelse om Klas Katts sökande efter mening med livet. För sina serier om Klas Katt har Gunnar Lundkvist bland annat erhållit Svenska serieakademins Adamsonstatyett 1994 och Seriefrämjandets pris Urhunden 2004.
Klas Katt var tillsammans med Charlie Christensens Arne Anka och Joakim Pirinens Socker-Conny milstolpar i det sena sjuttiotalets och åttiotalets Seriesverige. Gunnar Lundqvist, Joakim Pirinen, Lars Sjunnesson, Lena Ackebo och Charlie Christensen tillsammans med förlaget Kartagos redaktör Rolf Claesson var egenhändigt ansvariga för att kickstarta en ny seriekultur i Sverige som i princip inte hade funnits här tidigare. En inhemsk serieproduktion som inte var avsedd för barn. Plötsligt så hade serien hade tagit sina första stapplande steg i Sverige mot att bli vuxenkultur.
Men hur fungerar Klas Katt idag? Har tiden sprungit ifrån Klas Katts och Olle Ångests mardrömslandskap? Jag måste tyvärr delvis konstatera att Lundkvists lite stela linjeföring och naivistiska form inte känns lika fräscha som när jag läste Klas Katt i Hell City första gången 1979.
Det beror delvis på att Klas Katt på många sätt är en samtidsskildring. Små detaljer som bland annat när poeten Bruno K. Öijer kastar ut ett stipendium i tunnelbanan i Klas Katt i Hell City känns idag lätt irrelevant och till och med obegripligt för en yngre generation. Likaså har den brutala tonen i Klas Katt-albumen inte heller åldrats med glans. Textrader som:
”Jag hittade inte toaletten så jag skar upp magen” och ”Samma kniv som dödat den stackars målaren satt nu i den kallhamrade nekrofilen” känns idag mest som poserande i äcklighet
Det infinner sig också en viss enformighet och tristess i att se Klas Katt åka busslinje 13 medan AB Grisfetts neonskyltar lyser upp Hell Citys mardrömslika stillastående landskap nattetid. Olle Ångest och Klas Katts masande mellan kaffebryggaren och socialen roar inte heller någon längre stund. I Klas Katts värld är det nära till klaustrofobi, självmord och till död och förruttnelse.
Men det finns otvetydig charm i Gunnar Lundqvist verk som varken mina invändningar eller tidens tand kan rå på. Lundqvists stil osar av seriehistoria och man kan hitta spår av både George Herrimans Krazy Kat och tidiga Musse Pigg, men även Samuel Becketts absurda humor.
Kontrasten mellan Lundqvist gestalters ”knoddliknande” godtrogna utseende och serierutornas absurda tristess och totala utsiktslöshet gör ändå Klas Katt till en sällsynt märklig läsupplevelse
Precis som hos Samuel Beckett finns det alltid en strimma hopp i all misär och Lundkvists nästan isländskt slipade kärvhet (lyriker som han är): ”Kanske kan en kopp kaffe hjälpa i denna svåra stund”, blir briljant i sina bästa stunder.
—
Thomas Karlsson
Bra recension!
Skulle nog själv vilja påstå att serien fortfarande är relevant, kanske inte på samma sätt som när den släpptes 1979 men på ett nytt sätt. I de senaste årens höga arbetslöshet går det inte att bortse från många likheter mellan Klas Katts bisarra vardag och den vardag som många svenskar lever i.
Förstås, för eller senare kommer innehållet vara irrelevant eller svårt att ge koppling till. Men! Det finns alltid en vändpunkt, när detta sker så finner nog många återigen en koppling mellan Klas Katt och vardagen.