Scen: Tjechov on Ice
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen lördag, februari 23rd, 2013Tjechov on Ice
Stadra teater – vinterscen
Regi: Duncan Green
Medverkande: Maria Litorell
Charlotta Åkerblom
Duncan Green
Magnus Wetterholm
Stefan Jansson
Lasse Forss
Tjechov on Ice
Käre Anton T!
Jag har något jag måste berätta för Er. Ja, jag vet. Ni har varit död sedan länge. Över hundra år.
Men det är aldrig försent. Människor behöver få säga det som ligger dem varmt om hjärtat.
Och i dag är mitt hjärta varmt för att Ni fanns. När jag vaknade i morse och såg ut över trakten, genomfors jag av en känsla av lugn. Ja, den var så stark, att jag glömde var jag befann mig. Faktum är att jag trodde jag förflyttats till en annan trädgård, en annan datja, än den som är vår egen.
Så här var det. I går kväll hade jag och min man bjudits att se en teaterföreställning där Ni, käre Anton T, stod i centrum. Förutsättningarna var lite speciella. Själva spelplatsen var förlagd till en laduliknande byggnad med ett kvadratiskt hål ut mot sjön, ett skjutshål. Ett sådant hål man lätt kan ta emot malm i.
Då det är februari, och en vinter som bjudit kyla sedan november, kan Ni säkert föreställa er att väggar, tak, bjälklag och sittplatser bundit kylan hårt i virket. Ni vet ju allt om kyla.
Vi som var där, samlades först utanför den lilla ladan. Påbyltade med tjocka mössor, schalar, pälsar, skinnvantar och tjocksulade skodon.
Allén fram till spelplatsen var upplyst av oräkneliga ljuspunkter. Marschaller, vedkasar, brinnande lyktor. Som genom ett trollslag började snön falla och månen lyste upp, då den nästan var full. En förväntan spreds bland oss som samlats där. Så hände det. På håll hördes hovar slå mot marken. Röster stiga mot skyn. Bjällror klämta. Ur mörkret trädde ett sällskap fram. En mer än ståtlig häst, en välnärd och välryktad sådan med mankhöjd som en man på närmare två meter. Ni har säkert sett många hästar liknande den här? Men för oss, som lever i Er framtid, är de inte lika vanliga längre.
Sällskapet som anlände tillsammans med hästen, var högljutt. Då de kom fram till oss, gick det att urskilja ord, sång och fraser, som Ni nog skulle känna er bekant med. Jag fick en känsla av att det mesta kom från Era verk. Era pjäser och noveller.
Så välkomnades vi att stiga in i ladan. Den som var lite kylig, vilket jag tidigare nämnt. På scenen brann kandelabrar och hundratals mycket små ljus, vilka placerats i glashållare. Det var en stor glädje, att vi var så många – det var fullsatt – för vi värmde varandra. Skådespelarna angjorde scenen. Jag frös med skådespelerskan i den röda klänningen. Hon som växlade mellan några av Era kvinnliga karaktärer. Sonja, bland annat. Jag hoppades att hon hade varmt under.
Föreställningen var som ett pussel, ett collage. Om Ni förstår vad jag menar? Karaktärer från Era verk trädde fram ur skuggorna, berättade om längtan till Staden med stort S. Eller kanske skall jag säga staden med stort M? Längtan bort från orten där järnvägsstationen hamnat fel. Längtan till Moskva. De berättade om ofullgången kärlek. Ouppnåelig. Er läkarkaraktär fanns med, likaså författaren. Han i Måsen antar jag? Tre systrar och Sonja. De önskade hett att ni skulle komma. De ropade ert namn, ska Ni veta.
Kläderna, kostymen, var som hämtad från Er tid. Vargskinnspälsarna, de pälsprämade damkapporna och skinnmössorna. Njutbart att se. Jag kom på mig själv att längta efter röda sensuella skinnhandskar.
Det hände att jag hade svårt att hänga med. Jag borde ha förberett mig grundligare. Läst på. En scen som jag fastnade för, var när en av de kvinnliga karaktärerna, berättar för Doktorn, att hennes syster var förtjust i honom. Vilken inre vånda hon måste ha haft. En annan scen, som på ett halsbrytande sätt kopplar samman Er tid, Anton T. och vår, är den då vi får se olika kartbilder och vad som hänt med flora och fauna över tid. Hur vår girighet får oss att skörda utan att så. Hur det blir förödande för mångfalden. För fåglar. För skogen och åkermarken. Sådant får mig att gråta och skämmas som människa. Var det så ni kände när ni skrev? Förlåt att jag frågar. Ni kan ju inte svara.
En festlig detalj som jag vill dela med mig av, var att vi i pausen bjöds het buljong med knäckebröd från trakten. Buljongen värmde gott och gav nya krafter. Vad kan jag berätta mer, vad kan Ni tänkas bli glad av att höra, där Ni nu befinner er? Jo, utan Er hade världen varit fattigare, åtminstone berättarvärlden. Vi hade inte samlats en kall februarikväll för Er skull och jag hade inte sett ut genom fönstret i morse, osäker på om jag verkligen var där jag var och inte i en datja med snötäckt körbärsträdgård, mycket långt från järnvägen.
Er tillgivna Agneta Wistrand Rosendal
