Roman: Vägen mot Bålberget

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, februari 18th, 2013

Vägen mot Bålberget
Therése Söderlind
W&W
Sidantal 590
Ute nu
Betyg:

— — —

När jag läser Therése Söderlinds roman ”Vägen mot Bålberget” slår det mig att det är en historia om hemligheterna. Allt det vi inte vet och aldrig får veta. Det vi förtiger och varför vi tiger. Hemligheter och nedtystade sanningar döljer sig i varandra som kinesiska askar. De göms för barn och föräldrar, äkta makar, älskare och älskarinnor, grannar, vänner och släktingar. Varje människa är ett bottenlöst gruvhål ner i tidens schakt, dit ingen annan äger full insyn. Där, i djupen, döljer sig vår skam och fruktan.   

På Bålberget utanför Nyland, vid Ångermanälven, sägs det ha utspelat sig en fasansfull händelse. Ett trettiotal kvinnor från bygden fördes en vårdag 1675 dit upp för att halshuggas och brännas på bål som häxor, eller trollkärringar som man sa på den tiden. Innan dess hade de hållits i fängsligt förvar i gästgiveriets källare hela vintern. I fukt, kyla och på svältkost fick de sitta hopträngda och vänta på den kungliga Comissionen som skulle fälla domen. Inte alla överlevde månaderna i fångkistan, men de som släpades ut som lik av vakterna slapp ändå lindrigast undan. De slapp ifrån folkhopens fördömande och de behövde inte se sina närmastes ansikten i den hopen, i sin sista stund. De kanske aldrig ens till fullo trodde att de verkligen skulle avrättas. De hade ju bekänt sig och skulle få förlåtelsen, hade prästerna lovat.

Therése Söderlind beskriver hela den långdragna processen, med angiveriet och ”visgossarna” som gick runt i bygden och på kaplanens uppdrag pekade ut trollkvinnor, liksom vittnesmålen mot dem som nekade under förhören. Inte sällan var det barnen som hetsades att vittna mot sina mödrar. Hon frammanar de vidskepliga stämningar som piskades upp. Folk visste inte vad de skulle tro. Inte ens de anklagade själva visste längre. Sunda förnuftet sa dem att det hela var galenskap, men överhetens och kyrkans ord ägde makten. Religionen, och fruktan för det övernaturliga höll människorna i ett järngrepp. De var alla fångar i sin tid.

Till denna period för Therése Söderlind läsaren som en besökare i tidsmaskin. Hon lägger sig språkligt mycket nära vad som är trovärdigt i en fattig bondebygd på 1600-talet, utan att mer än antydningsvis använda dialektala grepp. I språket bor villkoren, begränsningarna och sättet att tänka. Med övertygande gestaltning åskådliggör hon svältårens nöd och människornas kamp, på liv och död mot naturens krafter. Rent och enkelt lyser också ögonblick av skönhet, som nog kan tas för förtrollning. Det är, i all grymhet, mitt i brutalitet, misshandel, övergrepp och elände, en stundtals mycket vacker skildring. Och det finns kärlek, även där.  

Vi får följa några centralgestalter. Framför allt är det de med svärta etsade, psykologiska kvinnoporträtten som stiger fram ur tidens dimmor. Vi möter Veronika, som inte kan, eller som medvetet valt bort att, få barn. Ensam, medelålders, forskar hon i släktens historia och följer ledtrådar som hennes farmor en gång gav henne, tio generationer bakåt i tiden. Kanske är det vetskapen att ingen ska komma efter, som driver henne att söka sina rötter, hela vägen mot Bålberget, eller Häxberget, som det numera döpts om till. De som gått före kan vi följa i spåren, reflekterar hon, men om dem som ska följa efter oss vet vi inget. Där tar, för varje generation, tiden slut. Veronika och hennes undfallande far lever i våra dagar. Och de har anknytning, visar det sig, till kvinnan Malin, den enda som överlevde av de anklagade på 1600-talet. Men hur det gick till och varför får Veronika aldrig veta, inte heller hittar hon den gåva som enligt familjemyten ska ha funnits kvar från Malins tid och gått i arv efter henne.

Den historien, om den starka, egensinniga Malin, hennes dotter Segrid som inte var som andra, Malins far, soldaten Stock-Pelle och mannen han gifte bort Malin till, den historien berättar Therése Söderlind för oss. Hon lånar röster av de längesedan döda. En efter en öppnas hemligheternas askar. Och läsaren förstår till sist den vemodiga ironin i att vi inte alltid förmår värdera ens de gåvor som ligger i öppen dager inför våra ögon. Tidsandan bestämmer vad vi ser; och vad vi väljer att se. Slutligen är det kanske budskapet som förmedlas i denna storslagna skildring av en mörk epok i vår historia.
Följdfrågan blir då: vad tillåter vår egen tid av klarsyn?   

— — —

Måna N. Berger