Memoar: I saknadens tid

Inlagd av Agneta Hagerud Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, februari 10th, 2013

I saknadens tid
Lars Weiss
Bonniers 2012
348 s.
Utkommen
Betyg:

— — —

Lars Weiss är journalist, författare och har arbetat med media, bland annat som utrikeskorrespondens och för Sveriges Television och TV4. Tio år efter sin sons död ger han ut boken I saknadens tid. Han inleder med tiden strax efter olyckan som tog sonens liv och startar en resa bakåt, genom uppväxt, arbete och kärlek. Det är en bok om saknad, skuld och om att gå vidare.  Det är ingen lätt bok – både smärtsam och stark och för läsaren ibland för utelämnande för att kännas komfortabel.  Den är både personlig och allmängiltig, den skakar om och tröttar ibland ut sin läsare.

År 2002, när Jonas Weiss arbetade som ambassadråd med uppdrag att bevaka Irak, omkom han i en bilolycka på ökenvägen mellan Bagdad och Amman. Olyckan orsakades av en åsna som lämnade sin flock och gick ut på vägen framför den bil som Jonas färdades i. Han låg i baksätet, magsjuk och dålig, när bilen sladdade av vägen och krockade med ett stenröse. Det uppkom konspirationsteorier, eftersom Jonas arbetade med brännande internationella frågor, men de ledde ingen vart.  Det som återstod blev en sen körning, en beryktat farlig väg, en åsna och ett stenröse.

Jonas var en människa med en önskan att göra skillnad, att arbeta mitt i det brännande och att ständigt röra sig mellan olika poler. Han var sen uppväxten van med uppbrott, på grund av faderns arbete, och han hittade snabbt sitt eget tempo som vuxen. Han levde och arbetade i bland annat Balkan, Irak, Ryssland och USA växelvis med korta perioder tillbaka i Sverige. Han var känd för sina okonventionella arbetssätt och sitt stora engagemang, där hans passion och rastlöshet drev honom framåt.

Weiss närmar sig sin son genom hans kvarlåtenskap och genom kontakter med hans vänner och kärlekar.  Den första delen av boken – Händelsen (den första tiden) – är en smärtsam läsning om vad som händer när det oväntade sker och tillvaron rämnar.  Han minns deras sista möte och hur det slutade: ”De kramar om varandra. Jonas vinkar när han kliver på bussen. Det är det sista han ser av honom i livet.”  Familjen sörjer på olika vis, och Weiss konstaterar att sorgen och smärtan är en ensam tillvaro för honom, han gömmer sig bakom en skyddande mur och ställer sig frågan om hur man gör för att uthärda. Han väljer att göra en resa bakåt i sonens liv för att leva sig igenom sorgen. Den för honom till de platser där Jonas arbetat och studerat, och ger läsaren en bild samtidens politiska agenda, men också till kvinnor han älskat och till de många vännerna som omgav honom. Det ger honom både smärta och tröst och han konstaterar att det är en paradox, att dels vilja bada i minnen samtidigt som han dels vill ge efter för behovet att slippa tänka.  Vad händer sedan? Jo: ”Smärtan avtar. Spåren kallnar. Minnena grumlas. Sen återstår bara nuet – och saknadens tid.”

Boken om Jonas ställer läsaren inför utmaningar. Att läsa om hans kvinnor och deras förhållanden känns delvis alltför utlämnande och något som enbart borde röra de närmaste. Likaså kan jag tycka att det Weiss skriver om sin familj känns något för närgånget. Jag kan ändå förstå hans syfte – att teckna en heltäckande bild av en människa vars liv blev alltför kort, för att själv kunna gå vidare. Att missta ett barn lämnar enligt författaren efter sig ett slukhål där glädjen sugs ner. För de som varit med om samma sak, torde I saknadens tid bli en viktig bok. För mig, som enbart kan läsa mig till den erfarenheten, blir läsningen något mer komplicerad. Det som ger mig mest är författarens tankar om sorg och saknad, som är allmängiltiga och borde beröra många.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.