Roman: Främlingens barn

Inlagd av Malin Nilsson Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, februari 3rd, 2013

Främlingens barn
Alan Hollinghurst
Albert Bonniers förlag, 2012
587s.
Utgiven: 2012–10
Betyg:

— — —

På godset Two Acres bor familjen Sawles. Dit anländer sommaren 1913 sonen Georges vän poeten Cecil Valance. Pojkarna känner varandra från Cambridge och Cecils närvaro påverkar hela hushållet, kanske framförallt Georges lillasyster Daphne.  Innan Cecil lämnar Two Acres skriver han en dikt till Daphne som döps till just Two Acres. Genom 1900–talet följer boken sedan dikten, hur den omtolkas, tar plats i litteraturhistorien, vad olika människor vill tro att den berättar om författaren. Vem skrevs dikten till egentligen?

Dikten påverkar inte bara familjen Sawles utan lämnar avtryck i hela Englands litteraturvärld. Tiden går, Daphne växer upp och åldras, Cecil själv dör och biografiförfattare tar över uppgiften att avslöja författarens liv och hemligheter.

Alan Hollinghursts bok påminner mycket om tidigare engelska klassiker, framförallt fick den mig att tänka på Eveleyn Waughs En förlorad värld (Brideshead Revisited,1945), men också Återstoden av dagen (Kazuo Ishiguro,1989) och  Forsytesagan (John Galsworthy, 1906 -1921). Jag tänkte också mycket på Ian McKellens (fantastiska!) bok Försoning (2001), just att historien tar avstamp i en sommar på ett engelskt gods och i en händelse som sedan för alltid påverkar dem som var där.

Men tillskillnad från Försoning som beskriver en otrolig sorlig kärlekshistoria finns här en uppsluppnare ton, även om det förstås är allvarliga ämnen som kärlek, familj och så vidare som skildras. Texten är lättillgänglig och genomsyrad av brittisk ironi. Däremot önskar jag nästan att jag läst boken på originalspråket. Särskilt sektionerna där Cecils dikter återges. Där har översättaren valt att först låta de engelska textraderna stå för att sedan under översättas till svenska ett stycke i taget. Översättningen tar helt enkelt död på dikternas magi.

Greppet att låta historien om en dikt teckna porträtt över samhällets förändring är en fantastisk idé. Den berättar om hur en tidsålder dör ut och lämnar plats för en ny. Synen på den kärlek som George och Cecil får dölja 1913 förändras under bokens gång. Samtidigt sveper läsaren igenom ett stort persongalleri och får följa med innan i hjärtat och hjärnan på en mängd karaktärer. Huvudpersonerna varierar från kapitel till kapitel, de som utgjorde första delarnas medelpunkt blir gamla och dör, lämnar plats för nya öden. Hollinghurst karaktärer känns otroligt levande och mänskliga. Fel och brister, småsinthet, egoism tar den plats som den gör i de flesta av oss och gör därför människorna betydligt lättare att relatera till.

Jag föredrar den första delen av boken, den som utspelar sig den faktiska sommaren 1913 när dikten skrevs. Hollinghurst hejdar sig vid flera av karaktärerna som påverkas av Cecils närvaro, alltifrån den nöjestörstande frun i huset, till den nervösa tjänstepojken som får i uppgift att passa upp på den celebra gästen. I en av mina absoluta favoritscener bekymrar sig exempelvis tjänstepojken Jonah över hur han ska hantera Cecils underkläder.

På den negativa sidan är dock att det nästan är för många karaktärer att förhålla sig till. De flyter ihop och flertalet gånger får jag bläddra tillbaka för att komma ihåg vilken karaktär ett visst namn hänger samman med.

Men på det hela taget är det en häftig upplevelse. Hela boken känns som ett ostoppbart tidsflöde. Historien rör sig framåt, förändras, utvecklas, människor blir gamla, de dör, några blir ihågkomna i historien, medan andra lever sina liv för att sedan blekna bort utan att ha lämnat avtryck. Karaktärerna får helt snällt följa med i vågen utan att kunna påverka, hejda eller gå tillbaka.

Boken känns på något sätt ”nygammal” med sitt tydliga drag från tidigare klassiska historier, samtidigt som den känns ny och alldeles egen. Jag gillar den.

— — —

Malin Nilsson