CD: Mieczysław Weinbergs 19:e symfoni
Recension, Skivhyllan, Skivor torsdag, januari 31st, 2013
Mieczysław Weinberg: Symphony No. 19 “Bright May”; The Banners of Peace (Naxos). Speltid: 55’36
St Petersburg State Symphony Orchestra, Vladimir Lande (dirigent)
Betyg:
–
När Mieczysław Weinberg dog 1996 var han inte speciellt uppmärksammad. Men sedan dess har det kommit en strid ström inspelningar av hans verk. Det är inte så konstigt. Här finns mycket att hämta. Inte mindre än 26 symfonier hann han med – och åtskilligt annat. Som förnamnet antyder kom han ursprungligen från Polen, och som det tyskklingande efternamnet antyder var han av judisk börd. Ibland ser man honom omnämnd som Moisej Vajnberg – vilket antyder att man transkriberat hans namn från ryskan. Det har sin förklaring. När nazisterna 1939 invaderade Polen flydde den 20-årige Weinberg österut – och i Sovjetunionen blev han kvar. Med sin första symfoni väckte han Sjostakovitjs intresse, och Sjostakovitj är också en tonsättare som man ofta får i åtanke när man hör Weinbergs musik. Ändå framstår han inte som en epigon.
På denna cd spelas hans 19:e symfoni, ”Strålande maj”, och en symfonisk dikt kallad Fredens banér. Det är oroväckande titlar. De luktar socialistisk realism och stalinism lång väg. Därför blir man lite förvånad när man noterar att det rör sig om sena verk, skrivna 1985 och 1986 när Gorbatjov var i full färd att omdana Sovjetunionen. Som motto till ”Strålande maj” finns dessutom en dikt av Anna Achmatova, som ju sannerligen inte var känd för att gå regimens ärenden. Weinberg var alltså ingen devot fursteslickare som kollegan Tichon Chrennikov. Han hade större integritet än så.
Men musiken då? Jo, visst finns här drag av Sjostakovitj i symfonin, inte minst i de snabbare avsnitten – och när verket halvvägs arbetar upp sig till en klimax är det som hämtat från den äldre mästaren. Men det är också som om Weinberg velat fjärma sig från föregångaren genom att ibland anknyta till den Janáček som skrev Taras Bulba. Det ger musiken särprägel. Den symfoniska dikten börjar mindre lovande – och slutet är just så ståtligt som man kan förvänta sig av ett verk tillägnat det sovjetiska kommunistpartiets 27:e kongress. Som helhet fladdrar Fredens banér tämligen trist i vinden, och känslan av beställningsverk ligger i luften. Men symfonin är väl värd att höra, och Weinberg förtjänar den uppmärksamhet han fått under senare tid.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
