Spänningsroman: Stallo

Inlagd av Måna N Berger Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur tisdag, januari 22nd, 2013

Stallo
Roman
Stefan Spjut
Albert Bonniers förlag
591 sidor
Betyg:
— — —

Det finns två slags människor. Det är de som säger ”tänk om…” och de som omedelbart svarar ”men så är det inte!”.
När man börjar läsa ett skönlitterärt verk gör man upp ett osynligt kontrakt med författaren. Det lyder: ”Om du berättar din historia på ett logiskt trovärdigt sätt, så att den håller ihop, då ska jag tro på dig, vad du än påstår, tills boken är slut. Jag är även beredd att tro på tomtar och troll. Men om du fuskar tror jag dig inte.” I överenskommelsen ingår inte, aldrig vid någon tidpunkt, orden ”men så är det inte!”

Stefan Spjuts andra roman, Stallo är en spänningsroman, en saftig skröna från Norrbotten.
I samiska sagor förekommer ibland en jätte som kallas ”Stallo”. Den är bland annat känd för att stjäla barn. Kan vara ett grepp i barnuppfostrande syfte, vad vet jag, men det är utifrån den mytbildningen Stefan Spjut spunnit vidare och fört in det okända i vår elupplysta, datoriserade och gps-orienterade värld. Första protesten kan infinna sig här, från läsare som menar att han gjort våld på de traditionella myterna. Strunta i det för ett ögonblick, säger jag. Följ med och låt er förtrollas! Ni har en resa genom en tegelstensvolym på nära sexhundra sidor framför er, med välvallat språkligt glid över myrar och fjällsidor, likaså en bilodyssé som inte går av för hackor, ner genom landet på jakt efter den undflyende Vaikijaurmannen. En resa som även knyter an till trollmålaren John Bauer och den gamle radiomannen Sven Jerring, hela Sveriges ”farbror Sven”, och dennes änka. Samt en antik pistol som Sven Jerring fått i gåva av Verner von Heidenstam. Jag kan föreställa mig att Stefan Spjut haft lika roligt när han skrev boken som jag hade när jag läste. Han har en stundtals vilt galopperande fantasi och alltid glimten i ögonvrån.

Inledningsvis är det sommaren 1978 och en mamma far med sin lille son till en lånad sommarstuga djupt inne i Dalarnas skogar, nära en fäbodvall. Stugan är sorgligt försummad och det artar sig till en primitiv, ganska långtråkig semester för mor och son. Men där finns från början invävd en skickligt underbyggd känsla av hot i berättelsen. Små detaljer varnar om att allt inte är som det ska. Någonting lurar på dem. Och något oförklarligt händer. Den lille pojken försvinner, spårlöst. Där, i början, kändes det så otäckt att jag ett ögonblick var nära att lägga boken ifrån mig. Men jag höll mig lyckligtvis till kontraktet och fortsatte läsa.

Nu hoppar berättelsen framåt i tiden till tjugohundrafyra. Susso Myrén, amatörkryptozoolog från Kiruna och ständigt pank springvikarie i hemtjänsten samt med en, som det heter, komplicerad relation till före detta pojkvännen, är på väg upp till Vaikijaur, utanför Jokkmokk. Hon har fått vittring på något mycket lovande däruppe.  
Bakgrunden till hennes nyfikenhet är ett flygfoto som Sussos morfar, den på sin tid berömde naturfotografen Gunnar Myrén i april nittonhundraåttiosju tog över Rapadalen i Sarek. Av en tillfällighet syns skymten av en undanlufsande björn på bilden. Det är inget konstigt med det. Det märkliga är, att när man förstorar upp bilden ser man, sittande bakom puckeln på björnens rygg, en naken, människoliknande, men ändå inte helt mänsklig varelse med spinkiga armar och ben. Myrén var förbryllad, men ingen naturkännare kunde förklara vad det var, ingen ville ens diskutera saken. Det var någonting som bara inte fanns.

Fotots gåta tog knäcken på Myrén. Han grubblade sig till en hjärtinfarkt. Efter hans död kvarstod den obesvarade frågan; vad var det för varelse som red på björnen?

Susso Myrén har ärvt sin morfars intresse för mysteriet han fångat i kameralinsen. Hon har även fått hans envishet i arv. Hennes mamma Gudrun har ärvt butiken i Kiruna, ”Gunnar Myrén AB” där hon, tillsammans med sina döttrar, säljer fotoböcker och souvenirer till turisterna. Gudrun, som innehar ett berättarperspektiv i boken, ryggar en smula för besattheten av det oförklarliga och försöker avråda.

Susso skapar en hemsida och lägger ut bilden på nätet. Det är då en kvinna i Vaikijaur hör av sig om en iakttagelse som verkar trovärdig. Susso sätter med kvinnans tillstånd upp en viltkamera, och lyckas fånga en tydlig bild på en varelse, inte helt mänsklig men heller inte ett djur. Hon lägger ut även den bilden på hemsidan.
Och strax därpå försvinner ännu ett barn, Vaikijaurikvinnans barnbarn, en pojke på fyra år. Nu börjar en dödlig jakt, där Susso, från att ha varit jägare snart riskerar att förvandlas till byte. Inte bara hon själv utan även andra i familjen Myrén hamnar i farozonen. De har trampat in på ett område som är omgärdat med förbud och strängt tabubelagt.

Mer ska inte avslöjas här, annat än att det blir en riktig bladvändare av det hela. Tyvärr, höll jag på att säga. Stefan Spjuts prosa är så njutbar. Hans naturskildringar är mäktiga, såväl i storslagna scenerier som i marknära iakttagelser, varvade med inlevelsefulla psykologiska porträtt och personteckningar som är tagna på kornet, intill minsta skäggstrå. Även samspelet – och bristen på samspel – i en inte helt funktionell familj tydliggörs med små medel. Med humor och värme tecknar han också små snabbskisser av gamlingarna Susso besöker i hemtjänsten. Den som inte vill se skrymt och oknytt bland fjällbjörkarna kunde faktiskt läsa boken som en skildring av Norrbotten idag och ett Kiruna som håller på att sjunka.
Så det ligger en viss risk i att frestas sluka boksidor i en takt där man inte hinner ta in alla språkliga nyanser, när dramatiken stegras.

Allt tillsammantaget gör det dock Stallo till en – i ordets rätta bemärkelse – ruskigt spännande, vacker och bitvis dråplig bok. Från första sidan till den sista präglas de framtonande bilderna av såväl människor som djur och natur av äkthet och närvaro. Dessutom är Susso Myrén en skönt jordnära kvinnlig antihjälte som lägger en snuspåse under läppen och brottas med problem som slitna vinterdäck på gamla risiga bilar.

Men åter till läsarkontraktet; hur var det nu? Finns det några troll, eller ett uråldrigt Stallofolk? Nej. Naturligtvis inte. Sådana saker talar man inte om. Det är säkrast så.
— — —
Måna N. Berger