Vem är Django?
Krönika måndag, januari 14th, 2013
Den 18 januari har Quentin Tarantinos stjärnspäckade Django Unchained svensk biopremiär. Namnet ”Django” känns kanske bekant? Inte så konstig, för som vanligt när det gäller Tarantino är inspirationen hämtad från en tidigare filmepok. Denna gång är det den italienska westerngenren på 60-talet som hägrar. En genre som i folkmun ofta kallas för ”spagettiwestern”. Det är där vi finner Django.
Startskottet kom 1964 med Sergio Leones makalöst stora publiksuccé A Fistful of Dollars. Den romerska filmmaskinen Cinecittà hade länge prånglat ut svärd och sandal-filmer, i Italien kallad peplum, om muskelmän i antika tider. Nu var denna genre uttjatad och publiken ville se något nytt. Efter Leones film så rådde det ingen tvekan om att svaret var western, en genre som man i hemlandet USA nästan helt tappat intresset för. Leones namnlöse hämnare, gestaltad av Clint Eastwood, blev mallen för kommande italienska westernproduktioner. 
Under åren som följde skulle den snabbt arbetande italienska filmmaskinen producera 100-tals av dessa filmer, ofta filmade i Spanien. En av de absolut viktigaste milstolparna var Sergio Corbuccis Django från 1966 med den unga Franco Nero i huvudrollen. En film som tog Leones formel men gav den betydligt mer svärta, lera, våld och nihilism än vad man tidigare kunnat drömma om.
Visuellt liknar Django nästan en mardröm. En mystiske vandrare (Nero) släpar en kista genom en lervällingsliknande ödemark. Han stöter på ett gäng mexikanska banditer som just tänker förgripa sig på en ung kvinna (Loredana Nusciak). Efter att Djangos revolver fått tala sitt tydliga språk ligger banditerna döda i leran. Med den unga kvinnan i hasorna drar Django vidare in i en förfallen stad som tycks ligga farligt nära ruinens brant. Stadens enda invånarna verkar vara den lokala värdshusägaren och de prostituerade som huserar där. De få innevånarna lever också i total terror från några Ku Klux Klan-liknande bovar i röda huvor samt det mexikanska banditgänget som tidigare höll kvinnan fången. Django drar dock inte bara runt på en underlig kista utan även på ett starkt hämndbegär som snart kommer sätta käppar i hjulen för de båda ligorna.
Ögnar man snabbt igenom ett referat av handling i Django så kan man lätt avfärda filmen som ett plagiat av Sergio Leones A Fistful of Dollars, som i sin tur även bör nämnas är en rak adaption av Akira Kurosawas Yojimbo (1961). Samma grundhistoria med hjälten som anländer till en stad i korseld mellan två fraktioner är mer än bekant. Man kan dessutom lätt se att Franco Neros inspirerats åtminstone delvis av Clint Eastwoods ”The Man With No Name”. Handlingens bristande originalitet kompenseras dock mer än väl med ett slående domedagsdoftande visuellt uttryck samt ett mycket karismatiskt soundtrack skrivet av Luis Bacalov.
Franco Nero är också han påfallande karismatisk i sin roll som den tyste Django. Samtidigt som han är en typiskt cynisk antihjälte så visar han även en stor sårbarhet, och man kan se att han döljer en djup sorg inom sig. Det är med en spänd återhållsamhet som han levererar sina få repliker och han gör det dessutom med en självsäkert som gör det omöjligt inte gripas av hans närvaro. Blott tjugotre år gammal blev Nero 
utvald att spela denna roll som också i stort sett kom att definiera hans karriär. Först ansågs han se för ung ut för att spela denna härjade outlaw, men efter att ha odlat fram ett skägg och sminkats på rynkor runt ögonen så vek sig tvivlarna – Franco Nero var Django.
Men vad är en westernhjälte utan några karismatiska skurkar. Utöver Nero så sticker även Eduardo Fajardo starkt ut som den propre Major Jackson, den iskalle mördaren som för befäl över de fanatiska banditerna i röda huvor. Fajardos rolltolkning påminner faktiskt väldigt mycket om den Henry Fondas kom att göra 1968 i Sergio Leones Once Upon a Time in the West. Han bär på en lugn hotfullhet som fungerar utmärkt i kontrast till filmens andra banditledare, det svettiga råskinnet General Hugo Rodriguez, utmärkt gestaltad av Jóse Bódalos.
Tonen i Django är som sagt mycket mörk och den ödsliga bygden är täckt av lera vilket ger en nästintill gotisk känsla i sitt totala förfall. Sergio Corbucci ville först täcka staden med snö men när filmbolaget ansåg detta bli en alltför dyr process så han fick nöja sig med gyttja. Detta visade sig fungera utmärkt och fick Django att starkt sticka ut i mängden. Men det är inte bara filmes scenografin som är brutal och oförlåtande. Starkt demonstrerades här den mycket våldsamma karaktär som de italienska westernfilmerna kom att lämna som signatur. När filmen först släpptes regerade också många starkt mot dess våldsamma uttryck. En scen i filmen där en man tvingas äta sitt avskurna öra ansågs bland annat så pass grov att filmen totalförbjöds helt i Sverige.
På hemmaplan blev Django dock en enorm succé och ledde till att en hejdlös våg av inofficiella uppföljare producerades. Genom åren har karaktären Django spelats av bland annat Thomas Milian i Django Kill!, från 1967 och Terrence Hill i Django, Prepare a Coffin från 1968. 
Själv väntade Franco Nero så länge som till 1987 för att reprisera rollen som ”mannen med kistan” i den kraftigt ”Rambofierade” Django Strikes Again. Men lite som man i Sverige ofta gav filmer med Goldie Hawn titeln ”Tjejen som…”, trots att de inte hade något som helst att göra med Tjejen som visste för mycket, så användes ofta namnet ”Django” som försäljningsargument så fort Nero fanns med i rollistan. Ett exempel är Enzo G. Castellaris karibiskt placerade hajjägarrulle The Shark Hunter (1979) som trots den uppenbara bristen på gemensamma nämnare i Västtyskland fick namnet Dschungel Django, det vill säga ”Djungel Django”.
Även Sergio Corbucci fortsatte göra filmer och i The Great Silence från 1968 fick han också tillslut göra en western i snömiljö. Resultatet blev en svårmodig och brutal en film som av många anses som kanske den bästa spagettiwestern-filmen någonsin. Men myten om Django lever dock även den vidare. Den japanska regissören Takashi Miike hyllade 2007 Corbuccis milstolpe med sin helgalna Sukiyaki Western Django och nu har alltså turen kommit till Quentin Tarantino. Denna gång blir det en slavtvist och titelrollen spelas av Jamie Foxx.
Fotnot: Lagom till biopremiären av Tarantinos storfilm Django Unchained nysläpper lämpligt nog Studio S Sergio Corbuccis stilbildande Django på DVD Filmen är här digitalt restaurerad och innehåller bland annat ett stort antal (och mycket underhållande) trailers för inofficiella Django-uppföljare.
Betyg:
— — —
Text: Kristoffer Pettersson
