Nerikes Allehanda och demokratin
Debatt lördag, januari 12th, 2013Dagstidningen har ett stort ansvar i vårt samhälle. Dagstidningarna och övriga media kallas ibland för den tredje statsmakten. Det ligger mycket i det. Denna tredje statsmakt (första och andra statsmakten är regering och riksdag) har en avgörande roll om vi ska kunna kalla vårt samhälle demokratiskt. Den tredje statsmakten granskar vad de första två sysslar med.
Dagstidningar tryckta på papper är än så länge den dominerande delen av den tredje statsmakten. Så kommer det säkert inte alltid att förbli. Teknik och roll förändras. Men samhällets behov av gemensamma granskande organ, gemensamma forum för debatt kommer inte att förändras. Om dagstidningen, så som den ser ut idag, försvinner så måste den ersättas av något annat.
Finns inte detta redan? Är inte flödet av nyheter, diskussion och kritisk bevakning idag mycket större än vad det har varit? Finns inte allt detta på Internet? Jo, volymen finns där men kvaliteten finns där inte. Via Internet har man ännu inte lyckats skapa journalistik med ekonomisk bärkraft och visserligen är det många som bloggar, twittrar och publiceras någonstans men på ett sådant utspritt sätt att den maktelit som kanske borde känna sig träffad lugnt kan strunta i vad som sägs. Idag är tendensen att opinionsbildning är att klicka på Gilla-ikonen på något inlägg på Facebook.
I Örebroområdet är situationen säkert representativ för stora delar av övriga landet men också annorlunda. Här har sedan lång tid dagstidningen Nerikes Allehanda dominerat mediasituationen. Med viss liten konkurrens av regional radio, tv och några veckotidningar kan man nog säga att Nerikes Allehanda är den tredje statsmakten i Örebro.
Nu rustar Nerikes Allehanda ner och förändrar sin inriktning på flera sätt. Bland annat kommer den lokala bevakningen att minskas, möjligheten till debatt likaså. Den en gång livaktiga kulturdiskussionen har redan sorterats bort till förmån för ”kulturmaterial” som delas med flera andra tidningar.
En del av detta är dagstidningarnas ekonomiska verklighet. Den är kärv och har egentligen alltid varit det. Även under glansdagarna tjänade Nerikes Allehanda sina pengar på sitt tryckeri och sin smart komponerade aktieportfölj snarare än på sålda tidningar. I branschen brukar man säga att det nog bara är Nya Wermlandstidningen som någonsin har gått med vinst och det berodde på att ägarna inte betalade avtalsenliga löner till journalisterna.
Idag lyser det ekonomiska tänkandet igenom mer än någonsin. Nyligen annonserade Nerikes Allehanda efter en ny tidningschef som ska ersätta den tillförordnade Lennart Håkansson. ”Publicistiskt ansvar” och ”journalistik” är visserligen ord som nämns i annonsen men vad som betonas är ”marknad”, ”affärsmöjligheter”, ”affärsutvecklingsprojekt”, ”affärsmässighet” och ”ekonomi”. Knappast ett jobb för den erfarne och brinnande journalist som man kanske kunde tänka sig skulle vara chef på en tidning.
På baksidan av denna annons har Promedia (som äger Nerikes Allehanda) en annan, exakt lika stor, annons som efterlyser en ny copywriter.
Man skulle kunna se detta symboliskt. Hur traditionell, oberoende, saklig journalistik håller på att bli omodern och ska ersättas med reklambyrå-producerat material.
Det har varit sorgligt att läsa Nerikes Allehanda den senaste tiden. Medarbetare efter medarbetare har tackat för sig i spalterna. Stämningen verkar vara nedtryckt. Ganska stort spaltutrymme har ägnats detta. Liksom åt yngre medarbetare som är kvar och noterar hur de äldre försvinner. Så här skriver Lasse Wirström i en krönika 130112:
”Några här på tidningen slutar. Ungefär hälften, känns det som. Särskilt när det dräller in mejl var och varannan dag som säger ungefär tack och lycka till era döskallar. Till och med från folk jag inte riktigt vet vilka de är. Bakom neddragningarna ligger en hund, och jag tror att den är begraven.”
I samma nummer av tidningen skriver kulturredaktören Marita Johansen (hon blir kvar som nyhetsreporter) en avskedskrönika:
”Personalminskningar och omorganisationer har blivit en följd av omställningen på många tidningar. Inte minst på NA. Kultur- och nöjesredaktionen blir till exempel en kultur- och featureredaktion. Då försvann mitt drömjobb…”
Redaktionschefen Helena Sträng skriver också i samma nummer om tidningens omgörning:
”Vi slutar att editionera länsmaterialet. Det innebär att alla prenumeranter får läsa allt. Sporten kommer återigen att ligga i del två, en önskan från många läsare. Det innebär att både kultur och nöje samt familjematerialet flyttar fram till del ett.”
En symbolisk händelse är dessutom att Nerikes Allehanda flyttar från den centralt placerade slottsliknande byggnad där den haft sitt säte sedan urminnes tider. Journalistförbundets klubbordförande Måns Uggla är dock positiv:
”Jag tycker att det här är den trevligaste nyheten vi fått på länge. Vi sitter idag i lokaler där det hela tiden är problem med till exempel ventilationen och värmen. Den enda anledningen att stanna kvar här är nostalgi och det bygger man ingenting av. Jag tror att det här blir bra.”
Strax innan var tidningen tvungen att hantera en chefredaktör som hade ”lånat” texter från andra journalister.
Som läsare och medborgare är jag orolig. Inte för kosmetiska förändringar. Det spelar verkligen ingen roll för mig om sporten ligger på sidan tre eller tretton. Jag bryr mig inte heller om i fall tidningen kommer ut i tryckt pappersform eller inte. Men det större som en dagstidning är, det bryr jag mig om. Ett gemensamt forum. Jag känner mig nästan pinsamt högtidlig när jag skriver att Nerikes Allehanda är avgörande om den lokala demokratin ska fungera. Men så är det. I de mindre kommunerna runt Örebro finns det anledning att vara riktigt orolig.
Nerikes Allehanda, styrd av den avlägsna ägarkoncernen Promedia, verkar vara mitt inne i ett vägval. Traditionella publicistiska argument som samhällsansvar, oberoende granskning, opinionsbildning, kvalitetsjournalistik med mera verkar vara på väg att väljas bort. Vad som väljs istället verkar bli ett tänkande där dagstidningen är en handelsvara och ingenting annat. Räknenissarna styr och journalisterna sitter och hukar.
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
PS. Den 30 januari arrangerar Kulturdelen en debatt om Nerikes Allehanda på Örebro läns museum.
Hej Peter.
Som alldeles nytillträdd kultur och featurechef på Nerikes Allehanda, hoppas jag att du blev glad när du såg dagens NA, sidan 10, längst upp till höger.
Där vi väckte vi liv i den – som du mycket riktigt påpekar – slumrande kulturdebatten i vår papperstidning.
Det var författaren Qaisar Mahmood som skrivit boken ”Jakten på svenskheten” som var först ut med ett debattinlägg om synen på våra traditioner, delvis med anledning av Pepparkakshistorien från i höstas.
Jag tycker det han skriver är tänkvärt, och hoppas att hans debattartikel kan vara starten på en livaktig debatt om de här frågorna.
Min absoluta ambition med mitt nya jobb är just det, att vi får liv i kulturdebatten igen. Både i vidare bemärkelse, som den i dag, men också om lite mer specifika kulturfrågor.
Jag är övertygad om det offentliga samtalet är grunden för ett gott samhälle. Att vi bryter åsikter och tankar mot varandra, för att växa både som enskilda individer och som samhälle.
Därför hoppas jag att du ser det här inlägget som en riktigt varm inbjudan till dig och andra att kasta er in i debatten på våra sidor.
Eller starta en helt ny!
Sen hoppas jag förstås också att du gillade vår duktiga konstskribent Stefan Nilsons recension av Olle Medins utställning på Galleri Örsta. I framtiden kommer Stefan att dyka upp med lite längre, mer reflekterande texter om konsten att tolka en samtid på våra sidor.
Och att recensionen av premiären på Länsteaterns nya uppsättning ”Det normala livet” fick dig att fundera över om du tänker gå och se den eller inte.
Eva Lindström-Ejdeholt
Jag vill för övrigt också påminna om att vi så sent som
I december hade en debatt frågan om kultur-fritidschef i Örebro kommun. Det är inte så länge sedan.
Det var dock innan vi hade gjort om tidningen och under vår tidigare kulturchef Marita Johansens ledning.
Nerikes Allehanda har nu gjorts om grundligt. Utseendemässigt tycker jag att resultatet är mycket positivt. En bra uppgradering. Vad gäller innehållet är det ännu lite för tidigt att uttala sig.
Avdelningen Kultur verkar ha graderats ner. Ambitionen att ha ett flöde av aktuella recensioner verkar ha minskats drastiskt. Inslaget av inköpt, och likriktat, material verkar ha blivit större. Kultursidornas en gång strikta inriktning på åsiktsjournalistik verkar ha urvattnats ytterligare.
Jo jag uppskattade, som alltid, Stefan Nilsons recension från Galleri Örsta. Men ett åtagande att kontinuerligt bevaka länets hela konstliv verkar inte längre finnas kvar. Jag uppskattar också alla försök att åstadkomma en levande kulturdebatt. Så viktigt för samhällsklimatet. Och ett styvt jobb för en redaktör att hålla liv i.
Men jag kan inte säga att jag uppskattar att kultursidan upplåts för bedömningar av lunchrestauranger. Naturligtvis ska både högt och lågt diskuteras på en kultursida men lunchmaten tycker jag platsar någon annan stans.
Låt oss vänta och se, Peter, på vad som händer.
Vad gäller konstbevakningen tror jag absolut att man kan säga att Stefan får ett minst lika stort uppdrag framåt som han haft tidigare. Bara det att jag vill baka ihop det till längre, mer eftertänksamma texter som kan greppa mer än en utställning åt gången.
Om man gillar det eller inte – det är nog snarast en smaksak.
Eva