Roman: Och solen har sin gång

Inlagd av Erik Göthlin Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur tisdag, december 18th, 2012

Och solen har sin gång
Ernest Hemingway
Översättning: Christian Ekvall
Bakhåll, 272 sidor, Ute nu
Betyg:

– – –

Och solen har sin gång brukar tillsammans med Den gamle och havet räknas som Hemingways främsta verk. Och det är inte för inte. Jag läste boken första gången som sextonåring och den blev min ingång till verkligt stor litteratur. Innan det hade jag mest läst underhållningslitteratur, ej heller det att förakta, förvisso, och förstod nu att det fanns så mycket annat att finna. När jag nu läser om boken med en, förhoppningsvis, lite nyktrare blick hittar jag en avgörande detalj i berättelsen som skänker romanen en sorgsenhet och tragik jag inte tidigare uppfattat. Men mer om det senare.

Berättelsen tar sin början i Paris. Det är 1920-tal och vi följer alter egot Jake som fördriver dagarna på caféer och restauranger tillsammans med sina vänner ur konstnärs- och bohemkretsar. Där finner vi lättviktsboxaren Robert Cohn, både vän och något av en nemesis, Mike och Bill, och Lady Brett Ashley som Jake tidigare haft något av ett förhållande med men som inte fungerat. Han älskar henne fortfarande och trots att de är nära är de fortfarande så långt ifrån varandra. Senare kommer Jake och Bill att åka till landsbygden i Spanien för att fiska för att senare möta upp Cohn, Mike och Brett i Pamplona. I Pamplona är fiestan i full gång och berättelsen når sin våldsamma kulmen på den ståtliga tjurfäktningsarenan där blodet och sanden yr i luften.

Romanen inleds med ett citat från Gertrude Stein som lyder: ”Ni är alla en förlorad generation”. Den förlorade generationen syftar här på den desillusionerade ungdomen som efter kriget hade svårt att finna någon mening med någonting; med livet. Hemingway var ju själv högst delaktig i kriget som frivillig i den italienska armén. En upplevelse han omvandlade till litteratur i Farväl till vapnen (1929). Jake och hans vänner driver omkring i ett liv utan mening, utan mål, medan de frossar i god mat och alkohol. Gud är död och så livets värden. En nihilismens tidsålder. Citatet delar plats med ett avsnitt ur Predikaren där det står att ”Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma.”. Ingenting spelar längre någon roll. Det är med den bakgrunden som bokens titel och dess vindrivna karaktärer kan förstås.

Boken är kanske det finaste exemplet på Hemingways isbergsteknik. Till synes händer inte mycket. Vi följer ett kompisgäng som festar och fyllnar till och äter oändligt med middagar. Men under ytan, i undertexten, ligger bokens verkliga tyngd. När jag läste boken första gången förstod jag inte vad som menades med Jakes krigsskada. Jag förstod inte heller dialogen mellan Brett och Jake då hon säger ”Det handlar ju faktiskt inte bara om det” varpå Jake replikerar ”Nej, men det blir alltid vad det handlar om.”. Jake är alltså impotent, eller om man så vill; kastrerad. Deras ofullbordade kärlekshistoria blir med detta så mycket mer tragisk. Rent fysiskt kan de inte få varandra. Är det inte en tragedi så säg.

Finalen som utspelar sig på tjurfäktningsarenan äger ett stort symboliskt värde. Matadoren som bemästrar tjuren för att sen utdela den dödande stöten kan ses som en metafor för författaren och dennes bemästrande av berättelsen. Men man kan också se det på ett större plan där handlingen och kampen illustrerar den livskamp vi människor ständigt måste utkämpa. Och oavsett vad man tycker om tjurfäktning som fenomen, så här snart åttio år efter att boken kom till, är det storslaget skrivet.

Och solen har sin gång ingår i Bakhålls nyutgiving av Hemingways samlade verk. Boken är nyöversatt av Christian Ekvall som också har skrivit ett mycket informativt efterord som lägger stort fokus på det självbiografiska stoff varpå romanen vilar.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent