Roman: Vi kom över havet
Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur lördag, december 1st, 2012Vi kom över havet
Julie Otsuka
Bonniers, 2012
Roman
Översättning: Ulla Roseen
171 s.
Utgiven
Betyg:
— — —
I Vi kom över havet berättar Julie Otsuka i romanform om de japanska kvinnorna som kom till Kalifornien genom äktenskapsförmedling på tjugotalet. Hon har gjort ett omfattande forskningsarbete. Kvinnorna kom med förhoppning att möta unga män, som de sett fotografier av, och få ett nytt liv, men möttes av äldre män, hårt arbete, svåra och många barnafödslar och så småningom en begynnande misstro över allt japanskt som slutade med deportation. Hela den japanska befolkningen fick order om att bryta upp från sina liv och fördes bort till interneringsläger efter att Japan bombat Pearl Harbor. 
Det som sker i boken påminner skrämmande nog om delar av vår tid, såsom handeln med kvinnor och skuldbeläggningen av vissa befolkningsgrupper för att rättfärdiga eget handlande.
Romanen inleds på ett fartyg över Stilla havet, när kvinnorna lämnat sin hembygd och sina familjer för att giftas bort med okända. De flesta av dem kom från landsbygden och några av dem kom från staden, vilket avspeglades i deras kläder. Några var väldigt unga, fortfarande flickor, och de flesta var oskulder. De möttes av äldre män, de flesta fattiga lantarbetare, hårdföra och tysta. kvinnornas liv blev att tjäna: männen, gårdsherrarna, de rika som behövde tjänare i hus och trädgårdar. De födde många barn, varar en del inte överlevde, och de lärde sig att stå ut, även om de kände att deras själar hade dött, att deras jag och tidigare identitet inte fanns kvar. Med tiden fann de flesta av dem ändå på något sätt en plats i tillvaron, vilket måste ha varit en överlevnadsstrategi, och de blev kända för att arbeta flitigt och utan protester. När kriget bröt ut förändrades dock allt. Det började med en allmän, smygande misstro som övergick i ren förföljelse. De som stod på deras sida vågade inte yttra sig medan andra fick vind i seglen och rättfärdigade förföljelsen. I verkligheten var de deporterade i tre år, men boken slutar innan dess, med att människorna börjar ta över deras kvarlämnade hem och ägodelar och snart försvinner de i glömska.
Vi kom över havet är en oerhört grym berättelse om människovärde och underkastelse. Det var längesen jag läste en bok som berörde mig så djupt. Berättarrösten är ett kollektivt vi, en gemensam röst för kvinnorna. Genom motsatser och upprepningar skapas en rytm, nästan som en sång. Det finns en stark närhet men också en slags distans. Det fasansfulla målas upp genom taktfast fakta utan att värderas, såsom kapitlet om barnen, där berättarrösten räknar upp olika sätt för kvinnorna att förvara sina barn under tiden de själva arbetar på fälten. Samtidigt är det så vackert skrivet. Jag måste säga att det är en väldigt speciell bok som inte liknar någon annan. Det är mycket skickligt gjort att skriva drabbande och återhållsamt, som om läsaren står mitt i handlingen och passivt ser på utan att kunna värja sig. Vi kom över havet är en till omfånget liten men sprängfylld roman, bland det bästa jag läst på mycket länge.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
