Konst och moral: Nej till samhällskontrakt!

Inlagd av Kulturdelen Debatt torsdag, november 29th, 2012

Både Lars Vilks och Torbjörn Helander har reagerat på min senaste text om konst och moral.

Människor kan inte leva utan moral. Moralen är det sunda förnuft, de goda instinkter och gemensamma överenskommelser som gör att människor kan och vill leva tillsammans. Men så fort man formulerar moralen i en uppsättning regler så visar det sig allt som oftast att varje regel har viktiga undantag. För att moralen ska bottna måste den ha förankring hos individen. Detta innebär inte nödvändigtvis godtycklighet. Snarare innebär det ett stort ansvar för varje individ.

Som jag ser det så är det viktiga med konsten den individuella upplevelse som den förmår att skapa hos betraktaren. Utifrån detta är det också den individuella betraktaren som måste ta ansvar för att bestämma om konsten är ond, god, bra, dålig och så vidare. Bedömningen blir därför beroende av den individuella moralen. Alternativet är att lämna över ansvaret – och därmed också frågorna om vad som är konst, vilken konst som har kvalitet och konstens moraliska aspekter – till någon annan instans. Lars Vilks föreslår att denna instans är konstvärldens elit. Som jag ser det är detta ett orimligt förslag.

När det gäller en del samhällsfrågor är ett överlämnande av det individuella ansvaret till andra instanser fullt rimligt men inte när det gäller konsten. Lika lite som litteraturen. Ska någon annan än jag avgöra vilken upplevelse en bok ger mig och hur jag bedömer den?

Lars Vilks hävdar att samtidskonsten har ingått ett ”samhällskontrakt”. Detta ska inte förstås bokstavligt men ändå generellt och bindande. Det har ett gott syfte. Konsten står på de små människornas sida.  Han skriver så här:

”Konstvärlden tillåter inte att konsten är ond och därför marginaliseras sådant som räknas dit.”

Hur sympatiskt detta tillsynes kan verka så är det ändå egentligen en vidrig idé. Jag har svårt att tro att särskilt många konstnärer känner sig bekväma med ett sådant ”kontrakt”.

Det finns minst två viktiga invändningar. Den ena är att om samtidskonsten ska vara något att ta på allvar så kan den helt enkelt inte få uppfattas som en enda ideologi. Den måste få vara en disparat kör av motstridiga påståenden och frågor. Annars är den helt enkelt dödsdömd och de biennaler som just nu är konstens fokus är samtidskonstens dödsryckningar. I det som inte är entydigt ligger möjligheten till förnyelse och förändring.

Den andra invändningen är ju att den äldre konsten fortfarande finns. Den visas – för en allt större och mer intresserad publik – och den ger upplevelser här och nu. I den mån samtidskonsten kan ha ingått ett ”kontrakt” så kan detta i alla fall inte gälla retroaktivt. Den äldre konsten är en aktiv kraft i samtidens konstliv. Jag citerar gärna Pablo Picasso igen: ”För mig är all konst samtidskonst.” Han och andra äldre konstnärer hade inte ingått något samhällskontrakt. Det tror jag i och för sig inte heller att de yngre har.

Så fort äldre tiders konst kommer på tal så brukar Lars Vilks säga att okej den kan spela en roll i samtiden på villkor att vi betraktar den som en readymade som inkorporeras i samtiden på detta villkor. Detta är en akademisk konstruktion som knappast har med konstlivets verklighet att göra. Den äldre tidens konst har en större kraft än så.

Jämförelsen med litteraturen är klargörande. Inom litteraturen är det en självklarhet att det finns både illasinnade och välmenande böcker. Den individuella upplevelsen står i centrum. Visst finns det kritiker och akademiker med starka uppfattningar. Men ingen gör anspråk på att vara den ende som vet vad litteratur är. Inom litteraturen finns inget som motsvarar den institutionella konstteorins ”konstvärld”.

Därtill lever i högsta grad den äldre litteraturen parallellt med den samtida. Böcker med många hundra år på nacken läses och begrundas tillsammans med de senaste alstren. Ett slags samtal över tidsgränserna.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion