Bio: Hassel – Privatspanarna

Inlagd av Fred Andersson Bioaktuellt, Film, Recension, Videohyllan torsdag, november 29th, 2012

Hassel – Privatspanarna
Regi: Måns Månsson
Drama, Sverige, 2012
Medv: Lars-Erik Berenett, Paul Fried
1 tim 16 min. Från 7 år
Visas på Filmstaden
Distribueras på DVD av Scanbox
Betyg:

— — —

Filmerna om Roland Hassel mer eller mindre skapade Sveriges tveksamma tradition av massproducerade klyschfester där dåsiga, deppiga, medelålders män leker polis – ibland mot dåligt dubbade tyskar. Nu var det alltför länge sedan jag såg Hassel-rullarna, men när man försökte sig på en reboot år 2000 slutade det inte väl. Tafflig action, usel dialog och en fantasilöshet utan dess like.

Sedan dess har tv-rutorna svämmats över av film-snutar och ingen verkar tröttna. Där stiger tack och lov dokumentärfilmaren Måns Månsson in och drar undan mattan på hela genren. Och det gör jävligt ont när den landar på Svensson-parketten.

Hassel (som vanligt spelad av Lars-Erik Berenett) är pensionerad och ensam, bitter och missnöjd med hur livet artat sig – men främst hur utredningen av Palme-mordet gått till. Han umgås med andra privatspanare och nästan tvångsmässigt, tillsammans med de andra, ältar förloppet på mordnatten om och om igen. Vi följer honom en tid – vilket kan vara dagar eller veckor eller månader, i sin meningslösa tillvaro. Han är en desperat relik som söker någon form av mening med livet. Det går sådär.

Jag kan se framför mig hur Gunnar Klasson, 56 år i Mjölby glatt har hyrt sig en ny Hassel-film och förväntar sig nittio minuter själlöst svenskt snutraffel. Han sitter där med en folköl öppnad, reda för Manlighet med stort M. Men tji fick han. Istället får han se något som ser ut som om Roy Andersson regisserat en Dogma-film…på formatet S-VHS, vilket den också är filmad med. Det är grynigt och lågupplöst, platt och grått och alldeles, alldeles underbart. Vi bjuds på ett sorgligt litet drama (med dokumentära delar, de med privatspanarna), en närmast outhärdlig inblick i Hassels trista liv. Vissa scener, som när han inte kan det att fungera med att beställa färdtjänst via telefon, är på gränsen till väldigt tragiska Papphammar-sketcher, fast inte det minsta roliga. Eller ja, lite.

Lars-Erik Berenett är väldigt, väldigt bra. Naturalistisk, lågmäld, realistisk som tusan – på ett sätt så att det nästan känns som om man tränger sig på. En av de finaste insatser jag sett inom svensk film på många år. Resten verkar vara amatörer, privatspanare och liknade som spelar sig själv. Sven Anér, skröplig och svag, har några väldigt fina små scener med Berenett och Paul Fried är märklig och sticker ut i mängde genom sin intensitet (uppenbarligen äkta) och utstrålning. Att han stundtals är läskigt lik Palme själv gör det bara absurdare, speciellt när han har en identisk rock på sig som Lisbet Palme hade vid mordnatten.

En av filmens starkaste scener är då han besöker en advokat (bisarrt nog spelad av nu så omtalade Göran Lambertz!) som sitter och ger råd gratis på ett bibliotek och hur vägrar avsluta mötet, så där som ensamma människor gör. De vill inte släppa sin enda mänskliga kontakt för dagen. Samtidigt sitter advokaten och blir allt mer stressad över situationen… och det är en sekvens som dras ut i det evinnerliga. Alla dessa scener akompanjeras av kommersiell spännings-musik, vilket ger allt en ännu större tragikomisk vinkling. Finalen, en plågsamt utdragen rekonstruktion av Palme-mordet med privatspanarna i alla roller, är både otrolig rolig och ja, lite ledsam. För vad uppnår de egentligen av att upprepa samma förlopp gång på gång? Vad försöker de hitta egentligen?

Kanske är det nåt sånt Måns Månsson vill säga till alla som förväntat sig en vanlig svensk deckare? Varför i hela friden se denna dynga gång på gång? Bryt dig loss från tristessen, tryggheten, pröva något nytt. Bli inte en relik bland alla reliker. Hassel – Privatspanarna är alla svenska deckares (både på film och i verkliga livet) gravsten. Månsson har effektivt klätt av den svenska deckaren, lagt den i sin kista och begravt den djupt ner i myllan.

Hassel startade det hela och nu har Hassel också avslutat eländet. Det är dags för något nytt. Eller hur?

— — —

Fred Andersson