Bio: The Twilight Saga – Breaking Dawn Part 2

Inlagd av Bella Stenberg Bioaktuellt, Film, Recension onsdag, november 14th, 2012

The Twilight Saga: Breaking Dawn Part 2
Romantik/action
Regi: Bill Condon
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner m.fl.
Längd: 115 min
På SF-bio nu
Betyg:

— — —

Så har Bella till sist fått sin Edward. I den sista boken och första filmdelen av Breaking dawn var det bröllop och smekmånad. Men som alla moralistiska amerikaner vet går det inte att ha sex utan konsekvenser: Bella blev gravid med något övernaturligt och blodshungrigt. Förlossningen tog nästan död på henne. Tog död på henne, till och med. Men det är ju det fina med vampyrism – man kan återuppstå. Det innebär också att den femte och sista filmen i serien helt handlar om vampyrernas värld; storslagen natur och övernaturlig styrka istället för ett gråtrist småstadssamhälle och tonårsproblem. Eller för den delen personlig utveckling och spänning i relationer. Och den som inte är insatt i serien göre sig icke besvär – det finns inte en tillstymmelse till återberättande av tidigare händelser.   

Det går att klaga en hel del på Bella och vilka val hon gör. Det är ännu viktigare att uppmärksamma och kritisera den konservativa bild författaren Stephenie Meyer målar upp av kvinnlig frigörelse och självständighet, abort, jämställdhet och romantisk kärlek. Men det positiva med Bella är ändå att hon alltid har varit säker på vad hon vill. Och hon har sett till att få det. Att hon till sist blir vampyr är ingen överraskning, och hon konstaterar själv att det var det här hon föddes till. Hon anpassar sig snabbt, ovanligt snabbt, och njuter av sitt nya liv. Hon är så lyckad redan som nybörjarvampyr att till och med Edward måste erkänna hennes fysiska och mentala styrka, och att han faktiskt (ibland) underskattat henne. Det förtjänar hon.

Kristen Stewart har burit hela filmserien på Bellas späda axlar, och gjort ett trovärdigt jobb som deprimerad, olycklig, klumpig och osäker tonåring. Nu får hon le, höja rösten, slåss, jaga och ha sex. Fast sexscenerna mellan Bella och Edward är klart barntillåtna, och där Rosalie och Emmett inte kunde hålla händerna borta från varandra på tio år satsar de mer på familjelivet och att bildskönt hålla om varandra.

Tempot är oväntat långsamt. Familjelycka och gullegull står i fokus. Parbildningarna syns överallt. Det kanske är delvis därför agerandet är så statiskt, stelt och oinspirerat. Det handlar mest om att le och se vacker ut (men varför ser så många av släktingarna från Denaliklanen plastikopererat snygga ut istället för naturliga?).

Till och med formskiftaren Jacob har hittat någon – han har präglats på Renesmee. Vilket känns både vagt incestuöst och pedofilt. Men tydligen inte så farligt i mormonen Meyers ögon. Orosmomentet är istället att dottern, den nya hybriden mellan vampyr och människa, växer snabbt och ingen vet hur det kommer att sluta – men faran kommer inte på det sätt Cullens tror, utan från Volturi. Den italienska klanen som tagit på sig att styra och bestraffa andra vampyrerna tror felaktigt att Renesmee är ett odödligt barn, alltså ett barn som gjorts till vampyr, vilket är emot lagen.

Volturi är på väg mot Forks med full styrka för att kväsa de odrägliga ”vegetarianerna”. Samtidigt samlar Cullens sina bundsförvanter och vittnen från så skilda ställen som Irland, Egypten och Amazonas. En stor strid där övernaturlig styrka plus extra stridsförmågor – som elektriska stötar, tankeläsning, att tillfoga smärta genom mental kraft – stundar. När striden väl startar börjar jag undra om jag glömt väldigt mycket från romanen. Men en regissör får ta sig konstnärliga friheter, och eftersom Stephenie Meyer är producent är det säkert gjort med hennes goda minne. Actionsvängarna tas ut ordentligt, men på något sätt ändå inte tillräckligt. Filmens eftertexter blir en hyllning till hela Twilightsagan. Till och med som icke-tillhörande målgruppen tycker jag att de är ett sympatiskt grepp, och även om jag inte är tillfredsställd med Breaking dawn del 2 (och del 1) är jag säker på att fansen kommer att vara nöjda.

Vad jag däremot inte förstår är hur Statens medieråd resonerar. Varför den här filmen får en femtonårsgräns när inte den förra fick det. Motiveringen är dessutom intressant i sig, då vampyrer ibland kallas för vampyrer och i andra fall för människor och det motsägelsefullt verkar ses som värre när människor än människolika varelser skadas. Bortsett från formuleringarna går det inte att frånkomma att uppgörelsen är våldsam – huvuden flyger – men den är inte blodig. Förlossningen framstod i så fall som mer realistisk och våldsam. Jag saknar helt enkelt konsekvent resonemang och bedömning – varför har inte filmerna samma gräns, oavsett vilken?

— — —

Bella Stenberg är frilansande kulturskribent, kritiker och föreläsare.